Dagar i Praiano.

Vi lever lata dagar här i solen. Vädret blir faktiskt bara bättre och bättre.
Så varmt som det är i havet här nu så varmt har det inte varit i Juniskär på hela sommaren, och jag har badat många gånger, jag lovar.

Första dagen tog vi oss bara ner till stranden. En liten strand djupt nere mellan jättelika berg. Här på hotellet ville man hämta oss när vi badat klart men vi(läs Torbjörn) minsann åker inte bil i första taget. Så vi släpade oss upp för att trapporna.Puh!!!
Jag har glömt att berätta att vi faktiskt var till vårt lilla gym i morse. Först en tur på spinningcykeln och sen yoga för min del. Torbjörn sprang, cyklade och lyfte nåt.
Det är alldeles underbart att gymma,yoga och meditera med den här utsikten. Den tar andan ur oss båda.

Igår åkte vi in till Positano. Där är allt tillrättalagt för oss turister. Väldigt gulligt och pittoreskt med alla små gränder och butiker. Men vi ångrar oss inte att vi valde Praiano till vår hemvist. Det är en genuin liten by med lokalt befolkning och lite fixat till oss turister. Alla hälsar på oss här och farbrorn i affären känner igen oss och ler när vi kommer.
Igår fick vi oss en riktig genomkörare, det betyder i det här fallet att vi inte fick nån mat på hela dagen.
Det är som vanligt att vi tycker ofta att det är lite för tidigt att äta när vi börjar att prata om mat.Så igår blev det en expresso på kajen.Sen strosar vi på som alla andra tills vi känner hunger. Och då börjar jakten på mat. Och igår dög ingenting. Till slut hade alla stängt för att ha en välbehövlig vila innan de skulle öppna igen för middag. Då tog vi bussen hem, vrålhungriga och trötta med hopp om att hitta mat på hemmaplan. Men i vår by var det likadant, allt var stängt.
Så klockan 18.00 stod vi där på gatan hungriga som vargar efter att ha ätit upp allt smått som fanns i vårt kylskåp.
Ja, och 18.00 här i byn finns ingen mat. Man öppnar 19.00 tidigast. Så där stod vi, vi fick promenera tills köket öppnade.
Det blev desto bättre när vi fick mat. Vårt hotell har ett utsökt kök så vi fick lägga oss mätta och glada.

Idag vaknade vi till en klarblå himmel. Vår plan för dagen var att ta en vandring som heter The paths of the Gods. Den skulle ta c:a 4 timmar exkl busstur hem.
Men vädret såg inte ut att bjuda på nån skugga på hela dagen så vi gjorde om vår plan. Vår receptionist tyckte att vi skulle gå upp till kyrkan efter den leden som vi valt och sen vända. Sagt och gjort så blev det.
Vi fick en underbar tur med "tusen miljoner" trappsteg tillsammans med en fantastisk utsikt.
Solen sken och alla fåglar kvittrade i kör. Allt var stilla, inte en vindpust ,inte en våg havet nedanför oss.
Vi satt i gräset vid kyrkan åt vår frukt och hälsade på de andra vandrarna.
Ett par av dessa var en mor och en dotter från Sverige. De berättade att det köpt en resa där de vandrade efter Amalfikusten och fick sin packning skickad mellan de ställen som resebyrån hade förbokat till dem.Inget dumt koncept alls ,tycker jag.
Vägen ner var lätt det flöt på fast vi blev svettiga ändå. Väl hemma på hotellet tog vi en välbehövlig lunch och sen en stunds vila innan vi gav oss ner till stranden igen.

I förrgår hade vi sett att man kunde sola på en kaj och sen ta sig ner i havet därifrån. Så väl framme valde vi en plats där. Så skulle vi då ner i havet och bada på det där " lätta" stället. Det var slipprigt vill jag lova. Vi kom i men hade jag inte haft maken med( och han kämpade också minsann) hade jag inte kommit upp i första taget ( det gick att simma runt och in på stranden, så jag hade inte drunknat men i alla fall).
Vi hade sällskap av en italienska i min ålder eller 60+ kanske. Hon hittade lätt de små klippavsatser som behövdes för att ta sig upp. Så hon hade väl också kunnat fungera som räddning om jag varit ensam.
Så efter solbad bar det av hemåt till en skön eftermiddag på vår balkong.

Vi landar på Roms flygplats Fiumicino eller Leonardo da Vinci som denockså heter.

Det är sent och vi hittar en taxi till vårt B&B, ett alldeles nytt och jätte fräscht ställe. Vi blir väl omhändertagna trots att det är mitt i natten.
På morgonen när jag vaknar känner jag mig ovanligt trött. Vi kravlar oss upp och ger oss ut för att köpa en mobilladdare på en kinesmarkad nere vid vattnet.Varför? Jo vi glömde våran men...( den historien kommer senare)
Tillbaka på vårt ställe blir det frukost med italienarna. Det är varm och skönt ute och vi beställer taxi till flygplatsen. Då står det klart: Man har ställt om till vintertid så klockan är bara nio. Då begriper jag varför jag är så trött.

Efter mycket letande tar vi oss i till biluthyraren. Kutar runt bilen flera varv och markerar bucklor. För nu bär det snart av till "buckelland" och då gäller det att ha på fötterna.
Vi har varit till Sicilien för många år sen och där fanns det nästan inte en bil utan bucklor och nu har vi hört att det är samma sak i Kampanien.
Biluthyraren frågar var vi ska och vi svarar,då ler han i mjugg och gnuggar händerna. Nu blir det nya bucklor, tänker han.

Efter att ha färdats motorvägen större delen av resan söderut börjar "ormsträckan" ,men vi är ju vana från Nya Zeeland så vi ler kaxigt.
Upp och ner ,hit och dit. Förbud att tuta, krav att tuta( tycker vi) för hur ska man annars tala om att man finns när det kommer en stor buss?

Väl framme i vår lilla by, Praiano hittar vi vårt hotell Margherita.

Vi tas emot med: Nu ska ni få mitt favoritrum säger receptionisten. Nej förresten jag säger inget mer ,säger hon sen och ler.
Vi får ett glas vin och bra information om den plats vi befinner oss på.

Så till rummet: Ett fint rum med vackert kaklet med keramikmönster.Men sen till det som gör det till favoriten: Altanen är större än rummet,utsikten är hänförande. Vi har en jacuzzi( med kallt vatten visar det sig) och vi har en dubbel dagbädd/solsäng.
Och granne med oss är gymmet. Vilken vecka. Oj oj Torbjörn blir uppåt. Både löpband och spinningcykel. Det här blir en träningsvecka vill jag lova.
Vi faller ihop och somnar, trötta men nöjda.

Vi fluger flugplan till Mitalien.

Vi sitter i soffan och pratar vi är i Gävle och jag säger: Nu ska vi snart åka.
Var ska ni åka stans säger Thilde.
Vi ska flyga flygplan till Italien säger jag.
Hon blir tyst. Sen säger hon ,fluga flugplan!!!
Då säger jag till Italien det är inte Mallorca.
Då lyser hon upp igen. Vad ska ni göra i Mitalien, säger hon på sitt sätt och jag förstår vad hon menar.
Vi ska bo på hotell, så som vi gjorde med er på Mallorca. Hon ser på mig med ett okey.
Sen ska vi äta frukost och gå på promenad och kanske åka lite bil och båt. Och sen ska vi äta middag och sova.
Det ser ut som att hon tänker okey det lät ju inte så roligt.
Men då klämmer morfar i med: och så kanske vi ska bada.
Och då blir hon storögd och ser ut som hon tänker: Men jag då!!! Inte kan ni lämna mig här!!!
Jag som alltid är noga med låg profil och att inte väcka avund höll mig ju från att säga det där med badet.
Då säger Thilde: Var ligger Mitalien stans?
Jag svarar med att ta upp mina händer knyta dem och säga: den här( den vänstra) är Mallorca och den här( den högra) är Italien. Här emellan är det vatten säger jag och pekar tomrummet mellan händerna. Och man kan inte simma mellan Italien och Mallorca.
Okey mormor nu räcker det ser det ut som Thilde tänker. Huvudsaken är att ni inte ska bada som på Mallorca för då VILL JAG MED!!!

Några bilder igen.

Praiano

Sådär ja. Nu verkar det fungera. Skriver mer i eftermiddag.

Bilder