Ravello, Amalfi och Vivaro

Vi börjar dagen med ett skutt. Nej då jag bara skojade. Ingen träning idag den klarade vi av i går eftermiddag.

Vår plan för dagen är att ta BILEN till Ravello och Amalfi. Hujedamig säger både jag och maken. Men vår receptionist peppar på o säger att det kommer att gå bra.
Så vi bär iväg. Efter en kort tur upptäcker vi att det är speglar i varje kurva. Det hjälper oss.
Så vi kör på och till sist börjar det stiga uppåt mot Ravello.
Då säger vi nästan båda i kör,men himmel vad smalt det är. Vi får några möten och kör nära bergväggen så det stryker. Efter tre möten ser det bättre ut och vi är framme.
När vi sen ska åka ner upptäcker vi att vi kört mot rött och att när det var så smalt så var det inte meningen att man skulle kunna mötas. Puh,vi klarade oss igen!

Ravello är en fin stad. Vi besöker Villa Rufolo. En borg/ slott från 1300-talet. Wagner har komponerat musik här. Man har en festival varje år med fantastisk musik och en enormt vacker scen med utsikt över Amalfikusten.

Nog med kultur för idag.Vi tar en tur i gränderna i stan. Och se där,jag hittar världens vackraste Kashmirshal för 1500:-. Den köper jag inte och det har jag ångrat sen igår nu. Nog om det jag glömmer den säkert nån gång. Jag kommer att tycka att jag var en klok kvinna som inte gick i den fällan, för den var för varm och stor som en filt. Se där nu har jag glömt den!😊

Vi reser ner till Amalfi. Ja, det är fint stojigt där. Vi äter en pizza och reser vidare.
På hemvägen möter vi bussen. Den kör fort och det är inte kul att möta den men vi klarade oss.

Så blir det då kväll och jag har ringt och frågat grabbarna i receptionen om Vivaro winebar. Har läst om den restaurangen på Tripadvisor.
Han som svarar säger att han kan skjutsa ner oss före 19. På väg ner berättar han att det är hans favoritställe.
Vi möts av Gennaro. Han pratar med oss om Sverige. Vi väljer ett bord. Det är bara vi och en italienska på restaurangen, som har plats för c:a 25 personer.

Så börjar vår upplevelse.
Gennaro frågar om vi vill ha vin, vitt eller rött. Vi säger att det beror på vad det finns för mat. Då säger han fisk eller kött. Okey säger vi men..... Nej, säger han jag har ingen meny.
Nehej! Ingen meny okey då tar vi fisk.
Och vin till det. Vi tar rött,det tycker G är helt ok.
Är ni allergiska mot nåt frågar han? Vi svarar nej.
Jag gör mat till er och om det inte blir bra så är det mitt bekymmer inte ert säger han.
Hmm..
Jag undrar om vi kan få en brucetta först och han ler lite. Och jag säger ,för vi är lite hungriga.
Okey säger han.

Efter en stund kommer det in en fiskfilé, en Pesce Bandiera. Utsökt god med bröd till. Vi äter och tänker att det här är väl varmrätten,men se det är det inte.
Geranno kommer in och berättar att nu ska vi få en Alleterato-en tonfisk panerad med polenta.
Väldigt god och nu börjar vi bli mätta.
Så kommer då Lampugan. En fiskfilé i vin och vitlök. G berättar att han dyker och att den här fisken är fantastisk att möta, så vacker.Den kommer bara in till Amalfikusten under september och oktober.
Nu berättar jag att är jag så mätt och lycklig och då säger G ja då får vi ta en liten paus för sen kommer skaldjurspastan.Hjälp!!!
Och mycket riktigt,skaldjurspasta, efterrättskakor,Limociello och Grappa. Sen är middagen klar.
Vi är så tagna av den här upplevelsen att vi bara gapar. Sen undrar vi förstås vad notan kommer att bli.men i allt så tycker vi att det får kosta vad det vill för vi njuter.

Det har kommit ett par till under vår middag. Och så kommer det några amerikanare som bara vill ha vin.
Och när vi sitter där så säger G nåt till de amerikanska gästerna. Sen kör han iväg på sin vespa. Vi tittar på varandra och ler. Det är bara G här. Han serverar,kockar, diskar och tar betalt. Och nu sitter vi här och han har dragit iväg. Som tur är så dyker han upp igen.
Han ringer vårt hotell och de hämtar oss.
Och notan vad blev den undrar ni, 360:-/person.

Vi har fått ett matminne för livet och åker glada hem till hotellet.👍😊

Dagar i Praiano.

Vi lever lata dagar här i solen. Vädret blir faktiskt bara bättre och bättre.
Så varmt som det är i havet här nu så varmt har det inte varit i Juniskär på hela sommaren, och jag har badat många gånger, jag lovar.

Första dagen tog vi oss bara ner till stranden. En liten strand djupt nere mellan jättelika berg. Här på hotellet ville man hämta oss när vi badat klart men vi(läs Torbjörn) minsann åker inte bil i första taget. Så vi släpade oss upp för att trapporna.Puh!!!
Jag har glömt att berätta att vi faktiskt var till vårt lilla gym i morse. Först en tur på spinningcykeln och sen yoga för min del. Torbjörn sprang, cyklade och lyfte nåt.
Det är alldeles underbart att gymma,yoga och meditera med den här utsikten. Den tar andan ur oss båda.

Igår åkte vi in till Positano. Där är allt tillrättalagt för oss turister. Väldigt gulligt och pittoreskt med alla små gränder och butiker. Men vi ångrar oss inte att vi valde Praiano till vår hemvist. Det är en genuin liten by med lokalt befolkning och lite fixat till oss turister. Alla hälsar på oss här och farbrorn i affären känner igen oss och ler när vi kommer.
Igår fick vi oss en riktig genomkörare, det betyder i det här fallet att vi inte fick nån mat på hela dagen.
Det är som vanligt att vi tycker ofta att det är lite för tidigt att äta när vi börjar att prata om mat.Så igår blev det en expresso på kajen.Sen strosar vi på som alla andra tills vi känner hunger. Och då börjar jakten på mat. Och igår dög ingenting. Till slut hade alla stängt för att ha en välbehövlig vila innan de skulle öppna igen för middag. Då tog vi bussen hem, vrålhungriga och trötta med hopp om att hitta mat på hemmaplan. Men i vår by var det likadant, allt var stängt.
Så klockan 18.00 stod vi där på gatan hungriga som vargar efter att ha ätit upp allt smått som fanns i vårt kylskåp.
Ja, och 18.00 här i byn finns ingen mat. Man öppnar 19.00 tidigast. Så där stod vi, vi fick promenera tills köket öppnade.
Det blev desto bättre när vi fick mat. Vårt hotell har ett utsökt kök så vi fick lägga oss mätta och glada.

Idag vaknade vi till en klarblå himmel. Vår plan för dagen var att ta en vandring som heter The paths of the Gods. Den skulle ta c:a 4 timmar exkl busstur hem.
Men vädret såg inte ut att bjuda på nån skugga på hela dagen så vi gjorde om vår plan. Vår receptionist tyckte att vi skulle gå upp till kyrkan efter den leden som vi valt och sen vända. Sagt och gjort så blev det.
Vi fick en underbar tur med "tusen miljoner" trappsteg tillsammans med en fantastisk utsikt.
Solen sken och alla fåglar kvittrade i kör. Allt var stilla, inte en vindpust ,inte en våg havet nedanför oss.
Vi satt i gräset vid kyrkan åt vår frukt och hälsade på de andra vandrarna.
Ett par av dessa var en mor och en dotter från Sverige. De berättade att det köpt en resa där de vandrade efter Amalfikusten och fick sin packning skickad mellan de ställen som resebyrån hade förbokat till dem.Inget dumt koncept alls ,tycker jag.
Vägen ner var lätt det flöt på fast vi blev svettiga ändå. Väl hemma på hotellet tog vi en välbehövlig lunch och sen en stunds vila innan vi gav oss ner till stranden igen.

I förrgår hade vi sett att man kunde sola på en kaj och sen ta sig ner i havet därifrån. Så väl framme valde vi en plats där. Så skulle vi då ner i havet och bada på det där " lätta" stället. Det var slipprigt vill jag lova. Vi kom i men hade jag inte haft maken med( och han kämpade också minsann) hade jag inte kommit upp i första taget ( det gick att simma runt och in på stranden, så jag hade inte drunknat men i alla fall).
Vi hade sällskap av en italienska i min ålder eller 60+ kanske. Hon hittade lätt de små klippavsatser som behövdes för att ta sig upp. Så hon hade väl också kunnat fungera som räddning om jag varit ensam.
Så efter solbad bar det av hemåt till en skön eftermiddag på vår balkong.

Vi landar på Roms flygplats Fiumicino eller Leonardo da Vinci som denockså heter.

Det är sent och vi hittar en taxi till vårt B&B, ett alldeles nytt och jätte fräscht ställe. Vi blir väl omhändertagna trots att det är mitt i natten.
På morgonen när jag vaknar känner jag mig ovanligt trött. Vi kravlar oss upp och ger oss ut för att köpa en mobilladdare på en kinesmarkad nere vid vattnet.Varför? Jo vi glömde våran men...( den historien kommer senare)
Tillbaka på vårt ställe blir det frukost med italienarna. Det är varm och skönt ute och vi beställer taxi till flygplatsen. Då står det klart: Man har ställt om till vintertid så klockan är bara nio. Då begriper jag varför jag är så trött.

Efter mycket letande tar vi oss i till biluthyraren. Kutar runt bilen flera varv och markerar bucklor. För nu bär det snart av till "buckelland" och då gäller det att ha på fötterna.
Vi har varit till Sicilien för många år sen och där fanns det nästan inte en bil utan bucklor och nu har vi hört att det är samma sak i Kampanien.
Biluthyraren frågar var vi ska och vi svarar,då ler han i mjugg och gnuggar händerna. Nu blir det nya bucklor, tänker han.

Efter att ha färdats motorvägen större delen av resan söderut börjar "ormsträckan" ,men vi är ju vana från Nya Zeeland så vi ler kaxigt.
Upp och ner ,hit och dit. Förbud att tuta, krav att tuta( tycker vi) för hur ska man annars tala om att man finns när det kommer en stor buss?

Väl framme i vår lilla by, Praiano hittar vi vårt hotell Margherita.

Vi tas emot med: Nu ska ni få mitt favoritrum säger receptionisten. Nej förresten jag säger inget mer ,säger hon sen och ler.
Vi får ett glas vin och bra information om den plats vi befinner oss på.

Så till rummet: Ett fint rum med vackert kaklet med keramikmönster.Men sen till det som gör det till favoriten: Altanen är större än rummet,utsikten är hänförande. Vi har en jacuzzi( med kallt vatten visar det sig) och vi har en dubbel dagbädd/solsäng.
Och granne med oss är gymmet. Vilken vecka. Oj oj Torbjörn blir uppåt. Både löpband och spinningcykel. Det här blir en träningsvecka vill jag lova.
Vi faller ihop och somnar, trötta men nöjda.

Vi fluger flugplan till Mitalien.

Vi sitter i soffan och pratar vi är i Gävle och jag säger: Nu ska vi snart åka.
Var ska ni åka stans säger Thilde.
Vi ska flyga flygplan till Italien säger jag.
Hon blir tyst. Sen säger hon ,fluga flugplan!!!
Då säger jag till Italien det är inte Mallorca.
Då lyser hon upp igen. Vad ska ni göra i Mitalien, säger hon på sitt sätt och jag förstår vad hon menar.
Vi ska bo på hotell, så som vi gjorde med er på Mallorca. Hon ser på mig med ett okey.
Sen ska vi äta frukost och gå på promenad och kanske åka lite bil och båt. Och sen ska vi äta middag och sova.
Det ser ut som att hon tänker okey det lät ju inte så roligt.
Men då klämmer morfar i med: och så kanske vi ska bada.
Och då blir hon storögd och ser ut som hon tänker: Men jag då!!! Inte kan ni lämna mig här!!!
Jag som alltid är noga med låg profil och att inte väcka avund höll mig ju från att säga det där med badet.
Då säger Thilde: Var ligger Mitalien stans?
Jag svarar med att ta upp mina händer knyta dem och säga: den här( den vänstra) är Mallorca och den här( den högra) är Italien. Här emellan är det vatten säger jag och pekar tomrummet mellan händerna. Och man kan inte simma mellan Italien och Mallorca.
Okey mormor nu räcker det ser det ut som Thilde tänker. Huvudsaken är att ni inte ska bada som på Mallorca för då VILL JAG MED!!!

Några bilder igen.

Praiano

Sådär ja. Nu verkar det fungera. Skriver mer i eftermiddag.

Bilder

Bilder från vår resa

Eftermiddag sista dagen. Snart coreträning.

De som gapar efter mycket........

Vi har hyrt bil några dagar och Torbjörn och jag var först ut på våran tur.

Var ska vi åka säger vi till varandra. Jag vill till Cala D'Or och Porto de Soller säger jag. Jag vill till Palma säger maken.
Sagt och gjort vi startar våran färd vid 10, i snigelfart. Vi säger till varandra: Oh vad mysigt det är och vilken trevlig bil vi har hyrt.
Vi stannar i Cala D'Or och tar en färskpressad juice fotar och minns hur det var för 25 år sedan när vi var där med Emelie och mamma och pappa.
Så är det dax att resa vidare. Vi säger: Vi kanske ska söka rätt på,den där viken som var så vacker där det där hotellet fanns som var så fint. Sagt och gjort upp och ner i två vikar, inte hittade vi den viken heller.
Sen var det bara och gasa på mot Palma. Äsch vi skiter i det säger T. Vi tar en fin väg mot Porto de Soller istället. Jag hittar en "genväg" så bär det av, in på smala vägar bland murar och getter. Det är så smalt så att det inte går att mötas. Vi får backa,andra får backa. Men, vi åker ju inte på motorvägen i alla fall.
Väl framme i Porto de Soller är tiden knapp.Av med kläderna,på med badkläder( för bada det skulle vi göra idag det har vi bestämt) i badet i ett huj. Upp igen, rask promenad i hamnen ,in på en bar. Dos boccadillos con queso y dos Aqua con gas, para llevar. Gracias senor! Säger jag.
(Glad för att jag i alla fall minns nåt av den spanska jag läst i tre år.)
Till bilen,vi trycker i oss mackorna och far iväg. Motorvägen hem och tillbaka på hotellet klockan fem.

Ungdomarna ser nyfikna ut och frågar hur vi haft det. Skit svarar vi och kastar oss i sängen,de fattar ingenting. Efter en tupplur är vi talbara och kan berätta att det visst var fint men att.....

De som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!

Att vi aldrig lär oss.

Morgonstund har guld i mund.

Klockan ringer 6.20 varje morgon här i Cala Bona. Är dom galna tänker ni. Nej,då inte alls vi kravlar oss upp i mörkret ( ja, det är mörkt solen går upp 7.20.)
Vi vill till frukosten som börjar 7.30!!!!
De är en jättefin frukost här men vi äter den helst 7.30 för att 8.30 väller horder med folk in och det blir väldigt stojigt. "Våra barn" är såklart vakna tidigt men vi hänger gärna på för att få njuta av en tidig frukost.
Nästa fina stund är när vi kommer till poolen vid nio. Då är vi också bara några få där.Vattnet är krispigt och solen är snäll på morgonen. Vi plaskar runt i barnpoolen och njuter av fräschören i allt tills horden hinner ikapp oss och det blir dax för vattengympa.
Så när klockan blir 11.30 och då ska alla kvinnor ( och några män) vattengympa. Det är både roligt och jättejobbigt. Thilde tittar nyfiket på Emelie, mig och Linnéa när vi tar i så vi nästan storknar.
De finns många bra pass här jag har både provat core och yoga. Sen har vi fina promenadvägar och även fast solen tar i och är het på eftermiddagen har vi alla tagit oss ut och gått.
Man skulle kunna ge sig hän här på resorten och bara vara här det finns ett digert program att följa om man vill och man skulle kunna ha All inklusive och aldrig lämna området.

Vilken tur att vi inte valt att göra så!!

Have you seen a small little rabbit?

Resan ner gick väldigt bra.
Jag tycker inte om att resa ut tidigt på morgonen. Men när vi väl kommit till gaten blir allt lugnt.
På flygplatsen har man ordnat det väldigt bra för barnen. Ett sjörövarskepp och en hörna med inredning hämtad från Elsa Beskows sagor. Tiden går fort för Thilde och Oliver.
När vi väl kommer ombord sätter sig Thilde på sin plats och spänner fast säkerhetsbältet långt innan mamma,pappa och Oliver kommit fram till sina platser.

Vi kommer till hotell och får våra lägenheter. Vi får en med jättefin utsikt och familjen Tröjboms/Westergren får en med fin utsikt. Min vana trogen går jag till receptionen för att berätta att vi önskat att få lägenheterna bredvid varandra. De har inte kunnat tillgodose detta direkt men lovar att de ska få flytta upp till oss på tisdag.
Sen bär det av till poolen och på kvällen äter vi i hamnen i Cala Bona.
Vi är först på restaurangen bara för att vi ska hinna till Lollo och Bernies show senare.
Barnen får bra kontakt med serveringspersonalen.Oliver speciellt kanske för att han slänger/ tappar mat på golvet och de sopar och sopar runt honom. Sen får de båda kritor och papper så att vi vuxna ska kunna äta färdigt.
Vi hinner till minidiscot och Lollo och Bernie kramen. Thilde är överlycklig och dansar alla de danser hon tränat på hemma. Oliver dansar på i vagnen. Kramen är en stor upplevelse. Alla barnen får ställa sig på led för att få en kram av Lollo och en kram av Bernie. Oliver håller fast Lollo.
Sen är det god natt.
Efter en stund kommer två bekymrade föräldrar upp till oss, nappen-och - kaninen är borta.
Vi startar ett förbrilt sökande utan resultat. Torbjörn och jag bestämmer oss för att gå tillbaka till restaurangen och fråga. Personalen blir förtvivlade när vi frågar: Have you seen a small little rabbit? Vår servitör som säkert har barn själv inser allvaret och kastar sig ner på golvet för att titta under soffan där Thilde satt. De nya gästerna ser minst sagt förvånade ut. Men han bara säger: We loooking for a rabbit. De tittar storögda på varandra. Ingen kanin i sikte. Vi rusar vidare till en affär där vi varit och där säger kvinnan: Yes! Går in i butiken och bakom disken plockar hon vördnadsfullt fram nappen-och-kaninen. Vi tackar henne nästan med en kram och rusar vidare. In på restaurangen visar upp kaninen. Alla ser lyckliga ut och vi springer hemåt.
I sängen sover Thilde med täcket hårt format till en kanin. Mamma har sagt att nappen- och- kaninen kommer hem i morgon och med dessa ord somnade hon tryggt.

Bilder från Giverny