Dagar i Praiano.

Vi lever lata dagar här i solen. Vädret blir faktiskt bara bättre och bättre.
Så varmt som det är i havet här nu så varmt har det inte varit i Juniskär på hela sommaren, och jag har badat många gånger, jag lovar.

Första dagen tog vi oss bara ner till stranden. En liten strand djupt nere mellan jättelika berg. Här på hotellet ville man hämta oss när vi badat klart men vi(läs Torbjörn) minsann åker inte bil i första taget. Så vi släpade oss upp för att trapporna.Puh!!!
Jag har glömt att berätta att vi faktiskt var till vårt lilla gym i morse. Först en tur på spinningcykeln och sen yoga för min del. Torbjörn sprang, cyklade och lyfte nåt.
Det är alldeles underbart att gymma,yoga och meditera med den här utsikten. Den tar andan ur oss båda.

Igår åkte vi in till Positano. Där är allt tillrättalagt för oss turister. Väldigt gulligt och pittoreskt med alla små gränder och butiker. Men vi ångrar oss inte att vi valde Praiano till vår hemvist. Det är en genuin liten by med lokalt befolkning och lite fixat till oss turister. Alla hälsar på oss här och farbrorn i affären känner igen oss och ler när vi kommer.
Igår fick vi oss en riktig genomkörare, det betyder i det här fallet att vi inte fick nån mat på hela dagen.
Det är som vanligt att vi tycker ofta att det är lite för tidigt att äta när vi börjar att prata om mat.Så igår blev det en expresso på kajen.Sen strosar vi på som alla andra tills vi känner hunger. Och då börjar jakten på mat. Och igår dög ingenting. Till slut hade alla stängt för att ha en välbehövlig vila innan de skulle öppna igen för middag. Då tog vi bussen hem, vrålhungriga och trötta med hopp om att hitta mat på hemmaplan. Men i vår by var det likadant, allt var stängt.
Så klockan 18.00 stod vi där på gatan hungriga som vargar efter att ha ätit upp allt smått som fanns i vårt kylskåp.
Ja, och 18.00 här i byn finns ingen mat. Man öppnar 19.00 tidigast. Så där stod vi, vi fick promenera tills köket öppnade.
Det blev desto bättre när vi fick mat. Vårt hotell har ett utsökt kök så vi fick lägga oss mätta och glada.

Idag vaknade vi till en klarblå himmel. Vår plan för dagen var att ta en vandring som heter The paths of the Gods. Den skulle ta c:a 4 timmar exkl busstur hem.
Men vädret såg inte ut att bjuda på nån skugga på hela dagen så vi gjorde om vår plan. Vår receptionist tyckte att vi skulle gå upp till kyrkan efter den leden som vi valt och sen vända. Sagt och gjort så blev det.
Vi fick en underbar tur med "tusen miljoner" trappsteg tillsammans med en fantastisk utsikt.
Solen sken och alla fåglar kvittrade i kör. Allt var stilla, inte en vindpust ,inte en våg havet nedanför oss.
Vi satt i gräset vid kyrkan åt vår frukt och hälsade på de andra vandrarna.
Ett par av dessa var en mor och en dotter från Sverige. De berättade att det köpt en resa där de vandrade efter Amalfikusten och fick sin packning skickad mellan de ställen som resebyrån hade förbokat till dem.Inget dumt koncept alls ,tycker jag.
Vägen ner var lätt det flöt på fast vi blev svettiga ändå. Väl hemma på hotellet tog vi en välbehövlig lunch och sen en stunds vila innan vi gav oss ner till stranden igen.

I förrgår hade vi sett att man kunde sola på en kaj och sen ta sig ner i havet därifrån. Så väl framme valde vi en plats där. Så skulle vi då ner i havet och bada på det där " lätta" stället. Det var slipprigt vill jag lova. Vi kom i men hade jag inte haft maken med( och han kämpade också minsann) hade jag inte kommit upp i första taget ( det gick att simma runt och in på stranden, så jag hade inte drunknat men i alla fall).
Vi hade sällskap av en italienska i min ålder eller 60+ kanske. Hon hittade lätt de små klippavsatser som behövdes för att ta sig upp. Så hon hade väl också kunnat fungera som räddning om jag varit ensam.
Så efter solbad bar det av hemåt till en skön eftermiddag på vår balkong.