Jag var på väg till min läkare och gick utför trappan i tisdags, gjorde ingen häftig rörelse men kunde nästan inte gå när jag skulle ut i bilen. Vi bokade om och han körde ner och har varit min personliga assistent hela veckan.
Det var nödvändigt. Jag har gått med stavar i halkan och fått hänga i hans armkrok. Han har hämtat mat och dryck och ibland t.o.m klätt på mig. Allting går så väldigt sakta och för er som känner mig så vet ni att jag inte är nån långsam person. Jag får lära om. Jag ska inte säga att det inte är skönt men jag behöver planera och planera.
Som i badet tex . När jag går in där ska jag fundera på var det är bäst att ställa väskan med toalettartiklarna och var ska handdukarna vara i förhållande till bastun och ska jag ha staven/ stavarna och flipfloppen med in i bastun? Ja, inte kan jag lämna dem utanför men de blir ju så skållheta innan jag bastat färdigt. När jag kommer in i badet sen så kan jag inte simma. Så vad gör jag där då undrar ni? Jo jag arbetar med mina muskler på armarna. Dessa är viktiga kan jag lova. Varje gång jag ska upp från golvet eller upp sängen är de till så stor hjälp. Har under månader haft ett rejält gäddhäng och ett väldigt häng uppe på armarna också,hmm,Inte snyggt. Så när jag kommer in till poolen ska jag fram med olika hantlar av med stavar och flipflop och sen i. Uj, uj!
Ja, det är väl lite synd om mig men mest är jag lycklig efter varje genomgång av dessa muskler. Jag behöver göra allt jag kan för att inte falla igen för det vore förödande.
Sen har det varit några underbara och försiktiga morgonyoga-pass här med avslappning därtill. Då blir jag glad för att jag kan hänga med.
Jag har provat några promenader men dessa har varit knäckande. Jag får jätteont efteråt. Så den formen av träning är det slut med för nu. Jag får sitta med näsan i solen på balkongen i vår så att jag får i mig friskluft och D-vitamin i alla fall.
Vi delar rum Torbjörn och jag och det gör vi ju jämt i livet.Men när vi är på ett sånt här yttepyttigt ställe blir det annorlunda.
Jag älskar det yttepyttiga, det gulliga, den typiska stilen de har här i Dalarna. Jag vill gosa till det, ha varmt på rummet under dagen, inte så varmt på natten. Sitta i sängen och läsa och skriva. När jag är här annars så har jag också blöta träningskläder som jag hänger utanför fönstret.
Men det är klart de är inte dyngsura som Torbjörns. Så hans kläder åker in och ut. Det luktar svett på rummet och fönstren står på vid gavel med korsdrag. Mysigt och gosigt?Nej inte precis.
Man kan lugnt säga att vi har olika behov när det gäller det.
Sen är det samma visa som vanligt ( för er som läst blogginlägget, Lelak papa.) Jag vaknar lite försiktigt, mornar på mig och är väl långsammare än vanligt. Så händer det,varje dag likadant.Torbjörn verkade sova sin bästa skönhetssömn och jag viskar: Vill du sova vidare och han mumlar nej nej till svar och så vänder jag ryggen till och karln står där med skorna på ( jo han hinner tvätta sig och borsta tänderna) och undrar om jag är klar. Det är ett mysterium och kommer så att förbli.
Vi har det bra här, vi äter underbar mat, vi har 10 meter till badet. Vi går på bra föreläsningar som vi kan diskutera efteråt. Vi har naturen utanför knuten Vi är vänner nästan varje stund.
På lördag ska vi på skid-VM. Det ska bli jätteroligt. Jag som inte orkar titta på alla tävlingar hemma försöker trycka i mig essensen av resultat och namn nu under den här veckan. Detta för att jag inte ska stå som ett unikum på läktaren och fråga om allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar