Mahinepua track

Det var den här promenaden som fick mig att förstå varför jag åkt hit.

Bilder från Hobbiton och LesMills

Det som är där hela tiden.

Vad är det då mer som slår an i detta land förutom alla vackra naturupplevelser och det stora äventyret.
Ja, det så mycket,människorna,frukt och grönt,mat,renlighet,stil,blommor och träd och djur.

Vilket folk det bor här. Jag har bara stött på en riktigt otrevlig människa på hela resan. Det var hon som sålde biljetter till Hobbitturen. Riktigt sur och grinig utan anledning.
Annars möts vi av en sån vänlighet överallt när vi träffar människor men inte bara då. När man är ute och promenerar hälsar folk. Tänk vilken skillnad det är när nån man möter låtsas att man inte är där mot är någon ger en vänlig nick och säger, Hi!
Jag minns speciellt en gång.Det var på väg upp till Franz Josef Glaciären. Vi mötte många som hälsade.Men jag minns den här unga mannen, kanske 25 år och fullt inne i ett samtal med en kompis. Så tittar han upp ler vänligt och hälsar sen fortsätter han att prata med kompisen. Det krävde verkligen en del av honom för att byta fokus och hälsa.
Vi har stått med karta i tre vägkorsningar när man kommit fram till oss och velat hjälpa till utan att vi ens tittat upp och sett hjälpsökande ut.
Ann som vi bodde hos i Lake Takuapo hon ville verkligen lära sig våra namn. Vi skulle vara där ett dygn, hon har kunnat strunta i det.När vi kom upp till frukost hade hon kommit på att mitt namn var detsamma som i Solveigs sång. Då nynnade hon den för oss, berörande.
Ja, det är bara dom där ögonblicken, som kunde vara så annorlunda om man inte ville investera nåt i stunden.

Det verkar också som att man lyckats i relationen mellan maorier och kiwis( nya zeeländare med tex engelskt påbrå) Dom verkar ha det bra tillsammans och vi har fått flera exempel på att det är så.
Alla namn som är så svåra att lära sig är "maorispråk" har blivit fler för man har bytt tillbaka till ursprungsnamnen under dom sista tjugo åren.Det är också många omförhandlingar kring gamla beslut när det gäller t.ex.mark,som togs på 1800-talet. Vi såg heller inga drogade och utslagna maorier utan ett stolt folk.

Så är det frukten och grönsakerna. Vi som älskar sånt har verkligen fått vårt lystmäte. Efter vägarna har bönderna egna skjul och butiker som säljer pinfärskt och till bra pris. Butikerna har också superfräscha grönsaksdiskar men inget går upp emot att stanna och handla efter vägen.Äggen är också i mycket större utsträckning ekologiska.
Vi har ätit gott på vår resa,fisk,indiskt,italienskt och thai. Vi har hållet oss borta från allt friterat. Mycket fish and chips här.

Det är så rent och fräscht överallt. Jag har varit på en äcklig toalett på fem veckor, det är inte dåligt. Man kastar inget skräp efter vägarna. Och när vi gått på våra promenader ser man inte ens en fimp.
Smaken och stilen här är ganska avskalad men inte vit. Det finns inga IKEA möbler så långt ögat når utan möblerna är tunga och rustika. Torbjörn som tittar på hur dom bygger och vad dom väljer för byggmaterial imponeras av den kvalité som är.

Så är det alla vackra träd.I början skrev jag ju om Kauriträden,dom som blir så gamla.
Sen blev jag kär i Puhutukawan eller Christmastree som dom också kallas. Det trädet har blommat hela tiden som vi varit här. Underbart vackert trädet som också har sin historia knuten till maorierna som använde kunskapen om vilken tid trädet blommade för att se hur dom skulle planera skördarna.Man sa också, men kanske mycket tidigare, att dom döda tog vägen genom blommorna i träden ner mot trädets rötter och sen in i ett nytt liv. Poetiskt!
Silver Fern är en stor ormbunksbuske som har gröna blad med silverfärgad undersida, vacker och känd.
Sen finns det en mängd vackra träd som jag inte vet namnet på, många och vackra. Den där tuffingen som var vår guide under kajakturen tyckte att vi skulle skaffa oss en bok om Nya Zeelands alla träd. Det hade säkert vare en bra idé.
Så är det blommorna. Hortensian har ju blommat hela tiden på nordön och som jag skrev under bilden så sprider den sig och växer vilt.
Likaså en stor blå lilja som växer i mängder efter vägarna.(Bilder på den kommer).
Lupinerna blommade runt Mount Cook. Det är ett känt motiv på många vykort här. Många kiwis gillar trädgård och många har väldigt fina rosenträdgårdar. Där vi bodde i Wanaka, där hade Helen blandat rosor av alla de slag med massor av lavendel. Stället hette ju D'Lavande.
Ja det har varit en fröjd med alla blommor.

Får, kor tjurar och hjortar i hagar efter vägarna dom sätter en stor prägel på landskapet. Man ser dom högt upp på kullarna som små prickar.
Kiwifågeln är en nationalfågel. Den skyddas från utrotning. Den är luden och ser ut som en kiwi. Den har sin största fiende i råttor och andra gnagare.
Och i haven ja, där finns det ju alla dessa delfiner,sälar och valar som sätter sin prägel på turistströmmarna.
Vi har gått lyckliga och orädda i skog och mark. Det finns inga farliga djur här.


Ja, allt detta är bara en kort beskrivning av det avtryck som resan gjort.
Nu är resan slut.
Vi är hemma igen. En inte helt lätt omställning kan jag säga. - 15 grader,gryning som kommer vi 8- tiden, och massor med snö.
Men det som väger upp är att ni finns här. Glädjen över att komma hem och träffa er alla.

Ja, resan är slut och därmed sätter vi också punkt för den här bloggen. Det har varit roligt att skriva på det här sättet. Tack för all feedback både här som kommentarer och utanför bloggen.Vi får se kanske vi återkommer om det blir en ny resa nånstans nån annan gång.

Fler bilder kommer under dom närmaste dagarna och sen börjar livet härhemma helt och fullt.


När ni ser oss med en muffins på bilderna, så är det den sista muffinsen i Auckland innan hemfärd.
Det blev två gånger mig i skogen där, det får ni stå ut med.