Vi skulle åkt hem idag men vi vill stanna.

Morgonregn och vindar så pinande och ettriga som småspik.

Olle och Simon har dukat upp en jättefin frukostbuffé ute under tak i trädgården. Det är ju inte läge att äta därute precis så vi tar varsin bricka med oss till rummet. När vi går tillbaka mot rummet blåser det upp i kaffekoppen så kaffet skvätter ut över brickan.

Redan igår kom frågan från Linnea: Mamma, kan vi inte stanna en natt till? Ja, du får prata med pappa och höra vad han tycker om att vara ensam hela helgen säger jag. Det gör hon och pappa tycker att vi ska fortsätter njuta av vår mor-dotter helg. 

Vi kollar om det går och vi får till och med ha kvar vårt rum.

Efter frukost blir det pedagogikläsning för Linnea och mys i korgstolen för mig. Vid tolv har vi blivit lovade lunch,soppa med bröd ute i trädgården. Det kommer nya gäster med båten. 

När vi ätit tar vi en promenad till ravinen och utsiktsplatsen. Trots att jag varit här fem gånger tidigare har jag aldrig sett dessa platser. En djup ravin som klyver ön, intensivt grön mossa och så höstens alla färger på löven. Fint. Och sen  utsiktsplatsen där det finns en liten bräda att sitta på för att beundra utsikten,vi ser långt upp mot Ö-vik. Havet är intensivt blått.

Sen blir det några timmars läsning igen och så en ny promenad ner till udden. Vågorna är höga även idag och vi sitter på stenarna och pratar om när Linnea vindsurfade på Bali för några år sedan. Jag insåg när hon berättar att det är tur att man inte vet allt som mamma. 

Man kan bli saltvattenförgiftad. Det var nåt nytt för mig. Då kräks man och är sjuk i flera dagar. Det blir man för att man svalt för mycket saltvatten förstås.Sen har man ingen flytväst när man snurrar runt i vågorna och ramlat av brädan. Det visste jag nog men det ville jag inte veta. Och så kan man få brädan i huvudet och bli medvetslös och drunkna det var inget hon sa men det tänkte jag. Hugedamig ! Varför får man inte var kloss i kloss med sina ungar hela livet. Är det verkligen nödvändigt att de ska bli stora och växa upp.

Det blir kväll och vi tänder ljus i skymningen. Vi går till Olle och Simon och får en god middag som vi bär på bricka till vårt rum.

Mörkret faller och de enda ljud som hörs är vinden och det enda vi ser därute i mörkret är stjärnorna. Stjärnhimlen är djup.

Högbondens fyr

Linnea har länge haft en längtan att återvända till Högbonden. Under hennes uppväxt reste vi hit två gånger med familjen. Den första gången var vi alla fyra. Hon minns att vi låg bland klipporna och hade högläsning ur Harry Potter. Den andra gången var den bara hon och jag och då lyssnade vi på Bilbo på cd spelaren och så badade vi vedeldad bastu. Hon minns allt som väldigt rogivande, vackert och fridfullt.
Så nu när hon börjat läsa pedagogik och hunnit med en månad under ett högt tempo med tenta och flera redovisningar så sa hon: Mamma, kan vi inte åka till Högbonden och bara lämna allt. Leave the world behind you! Åka iväg och vila hjärnan och själen.
Jag undersökte det hela och fick reda på att de hade öppet två helger till. Vi hade båda en önskaan att återvända till "Bröllopssviten" det är ett rum i fyrbostaden. Det finaste tycker vi.  Det har två fönster som vetter mot havet. Fönstersmyglar som man kan krypa upp i och två stora korgstolar. Tapeterna är vackert gröna och det är en stor vit kakelugn i ena hörnet.
Det visade sig att den helg vi kunde åka var rummet ledigt bara under fredag till lördag.
Sagt och gjort, vi bokade. När helgen närmade sig kom det rapporter om starka vindbyar längs Norrlandskusten och steg två varning. Jag ringde tillbaka till Olle som arrendatorn härute heter. Han sa: det är ingen fara båten har inte ställt in en enda tur hittills i år. Men om det verkar bli alltför tufft får ni byta till på lördag men då får ni bo i fyrbäddsrum. Ok, då hade vi ett alternativ.
Igår morse när vi vaknade var det kav lugn i Juniskär. Inte en vindpust så långt ögat nådde.
Vi gav oss iväg. På väg in till Kvissleby passerade vi en brand. Det var ett av husen vid Dyket som var helt övertänt. Vi var på väg och stannande inte men rös av upplevelsen. Vad hade hänt? Var det människor i huset? Hur skulle det gå med intilliggande hus?
Under vår resa upp till Barsta började det regna. När vi kom fram till hamnen var klockan lite, vi hade gott om tid till färjan skulle gå.
Vi parkerade med"nosen"mot Högbonden och då såg vi det. Vågor höga som hus, säker fem meter. Vi stirrade på varandra och sa det är inte möjligt vi kan inte ge oss ut i det där.😱
Under den timme vi satt där och väntade petade vi i oss vår medhavda sallad och tänkte på vad vi skulle göra.vi kollade yr.no det blåste sexton sekundmeter. Den lilla båten vi skulle åka med låg vid bryggan och ingen syntes till.
All eftersom tiden gick kom det fler bilar, inga klev ur,regnet stod som spön i backen.
Tjugo minuter före avgång kom kaptenen. Jag kände igen honom från tidigare turer till Högbonden. En man i sjuttio års åldern, verkade trevlig och trygg.
Jag sa: Tänker du gå ut i det här vädret? Ja då sa han,det går bra. Jag tänker inte riskera min egen
livhank, så ni kan följa med. Det blåser tjugotvå sekundmeter nu. VAAA!!!! Det står ju sexton på yr sa vi. Nej, nej sa han, tjugotvå.
Vi klev ombord. Inne i hamn kunde vi se de gräsliga vågorna därute. Vi tänkte: Är vi kloka eller......
Försökte titta på de övriga åtta passagerna. Hur såg de ut? Rädda? Lugna?
Högbondens arrendator var med och han sa nåt som skulle lugna oss men jag minns inte vad. Så bar det av. Inomskärs helt ok men så öppnade sig HELVETET! Jag tittade på Linnea och hon var krit vit i ansiktet och sa: Var tror du flytvästarna är? Vet ej sa jag men de måste väl vara här nånstans. Hur kunde vi ha struntat i att kolla upp det?
Vi tittade ut genom fönstret. Vågorna stod flera meter höga därute och vi sjönk djupt ner vid varje ny våg.
Jag tänkte: Vad är jag för mor som tar med mitt barn ut på havet i storm. Det kan inte spela nån roll att hon är 25 år jag har ett livslångt ansvar. Jag kan inte vara riktigt klok!
Linnea klev upp, kunde knappt stå när båten krängde. Sökte flytvästar. Så kom hon tillbaka och sa: Vi närmar oss land och kaptenen och de andra står och skrattar däruppe.
Skrattar de?Sa jag. Ja, det är mycket värre här inne och en bit ner som vi sitter. Men det är hemskt ändå mamma sa hon. Jag tittade på klockan, turen skulle ta femton minuter i normalt väder. Hur lång tid skulle det ta innan vi var framme? Sju minuter kvar om vi gick enligt tidtabell. Skulle vi klara sju minuter till. En kvinna kom in och sa att vi måste börja hålla oss beredda för att hoppa i land. Kapten måste nämligen lämna brygga direkt för att båten inte skulle slå i för hårt. Hjälp tänkte jag hur ska det hoppet se ut med ryggsäck och allt. Vi slog mot bryggan och vi hoppade. Kapten lämnade oss i ett huj och vi stod helskinnade på land.
Herre Gud vi hade klarat turen. Bleka i ansiktet började vi vår vandring upp mot fyren.

Väl uppe fick vi vårt fina rum. Regnet stillade sig och skymningen började falla. Olle och hans personal sa att det planerade middag för oss till 18.00. Det blåste fortfarande kraftigt och vi skulle få hämta var sin bricka för att äta på rummet.
Innan middag hade vi pratat med våra grannar om att basta. Vi bestämde inget men sa att vi skulle prata vidare sen. Till middag hade vi,Linnea och jag,bestämt oss, vi skulle hämta en vedkorg och två ficklampor efter maten för att sen bege oss till bastun som ligger en bra bit ner efter vägen till bryggan.
När vi kom och skulle hämta korgen och ficklamporna var de borta. Vi ringde Olle och fick veta att våra grannar redan var där. Så med beslutsamma steg gav vi oss iväg med min mobilficklampa i högsta hugg, det var kolmörkt.Efter en stund insåg vi att vi hade gått fel så vi fick vända. Vi hittade rätt på stigen igen och fortsatte. När vi väl kom ner till bastun stod den där uppvärmd och utan en minsta ljuslåga från våra grannar som satt därinne. Vi öppnade bastudörren och bastun var tom.
Var var de? Inte hemma när vi gick och inte här. Ja,ja de kommer väl tänkte vi och började basta. Utomhusduschen med havsvatten i var nedmonterad. Så vi fick ta vattenkannan och hälla vatten över varandra. Vi satt i mörkret med bara ett värmeljus och tittade ut på havet och de stora vågorna som slog mot klipporna. Kvällen var magisk och galen. Här var vi i ensamma i bastun,våra grannar var försvunna och vi skulle ta oss upp genom skogen med min mobilficklampa där jag hade 29% kvar  mitt batteri. Vi fick bara inte gå vilse igen.😱.
 Nu började tankarna,ja ni förtår säkert att de var samma typ av tankar som jag hade idag under båtturen: Vad är jag för mor som.........
Det var jag som legat på och velat basta. Och nu gick hon där dottern min,i mörkret framför mig och sa mig : Vilken tur att du är här nu med mig mamma. Och jag tänkte:Hmm..... Vad gör vi här i mörka skogen.
Vi hittade upp till fyren,batterinivån var minimal när vi kom fram men vi hade ju telefonen så vi har ju kunnat ringa på hjälp bara mottagningen fungerade. Det hade varit si och så med det under dagen. Våra grannar var oroliga när vi kom till rummet. Var har ni varit? Vi var rädda att ni trillat ner för ett stup. Vi insåg att vi gått om varandra när vi gick vilse på vägen ner. Sen hade de gett upp bastandet för det var så mörkt och nu satt de där och undrade.
Vi bäddade ner oss. Natten blev lite kall och stormen ven och slet i fönstren. Mot morgontimmarna smattrade ett envist regn mot rutorna.