Solen sken också inne i mitt ben. Det gick lättare att komma ur sängen även om det inte var bra. Jag kände mig gruvsamt att ta mig till frukost men T peppade mig. Här är det väldiga backar och vägen upp till frukost kan göra vem som helt andfådd. Jag skulle inte gå förstås utan vi skulle beställa en bil. Sista trappan upp till Peak restaurang som den heter är också lång.
Utsikten från restaurangen är hänförande, så det är roligt att äta där. Jag föste på med samma ben uppför trappan och höll i maken så det gick bra. T plockade ihop all mat till mig och så hade vi en mysig långfrukost.
Så efter ännu en biltur var det en kort promenad till poolen. Tänk poolen som jag så föraktfullt fnyst åt när jag deppade för att jag inte kunde promenera fem km på stranden. Poolen framstod nu som den underbaraste plats på jorden. Det finns träd vid poolen och parasoller och ville jag bada kunde jag hänga runt halsen på T. Vad kunde jag mer begära efter en dag på balkongen.
Jag har just lyssnat klart på Jan Guillou bok, Att inte vilja se. Den är den fjärde i hans serie om bröderna Lauritzen under första och andra världskriget. Det har tagit på att lyssna på den så idag behövde jag en halv dags paus innan jag gav mig in Christina Sandbergs trilogi om Maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar