D'lavande vårt B&B i Wanaka.

Vi bor på på D'lavande hos Helen och Wayne. Hon älskar lavendel så det är mycket sånt här.
Igår morse delade vi frukostbord med ett tyskt par som skulle gå Kaplerleden i Douptful Sounds.
Dom hade bokat fyra nätter för länge sedan. Man måste det för dom släpper bara ut ett visst antal vandrare på leden för att platserna i hytterna ska räcka och för att det inte ska bli trångt efter leden.
Våra frukostkompisar hade just fått veta att det nog skulle regna i fyra dagar därnere. Han var fortfarande jättesugen att gå men hon ville att dom skulle avboka. Det var lite bekymmersamt i luften så vi fick hålla i oss i bordduken för att inte börja jobba.
Vi hummande med och sa ungefär så här: It is a once in a life experience but who want to have that experience with four days of rain. Så först så sken han upp och tyckte att han fick stöd och sen blev hon glad. Undra hur det gick för dom.

Nog om detta vår värdinna Helen frågade oss vad vi ville göra. Vi sa att vi bara ville ta en lugn promenad och se oss om. Då föreslog hon två slingor. Vi fastnade för den där vi skulle kunna gå till ett fint café och äta goda scones. Helen förklarade och som dom sanna hobbitar vi är ( Merry och Pippin ni vet) så lyssnade vi med ena örat.
Sagt och gjort vi gav oss av i strosfart.
Och se där när vi gått en bit fick vi syn på det hotell där vår värdinna bokat oss i restaurangen för nyårsmiddag. Vi går dit sa vi och kollar hur det ser ut och om det verkar vara ett bra ställe. Till saken hör att när vår värd Phil i Paihia gav oss tipset att ringa och be om hjälp för nyår så var allt redan fullbokat här i stan. Men restaurangen på hotellet efter stranden såg fin ut så vi gick glada och nöjda därifrån.
Nu skulle vi bara "strosa"till caféet och få vårt fika.
Vi gick och gick och kollade på vårt lilla karta efter en timme så insåg vi att vi missat stället så då gick vi en timme till för att vi var så nyfikna.
Till slut var vi så trötta och törstiga att vi måste vända. Inget fika och nu var det mer än lunchtid.
Var är caféet?
Vi gick samma väg tillbaka och se där när vi kommer till hotellet så ser vi skylten och när vi går in så ser vi dom speciella scones som dom är kända för.
Hur gick det till? Jo vi gick in genom hotellentren gick ut igen och missade café skylten.
Det var den strosardagen. Vi åt en lunch där och sen fick gå hem och stretcha ordentligt.

Bilderna kommer som vanligt senare.

Bilder från resan på västkusten

Tillhör inlägget vi reser från Nelson.

Abel Tasman

Fler bilder från Abel Tasman. Dom är från vår promenad till en ganska öde strand ( det var fler som var på tur som vi )med kristallklart vatten.

Mot Wanaka

Imorse när vi pratade med vårt värdpar så visade det sig att vår idé att stanna i Haast inte var så bra. Ingenting att se där åk direkt till Wanaka istället. Så sagt och gjort vi bestämde oss för att kontakta vårt B&B och se om vi kunde komma en dag tidigare. Hon fick lite panik. Dom vuxna barnen hade just rest och hon hade tänkt sig en dag när hon skulle pusta( det känner vi igen) men hon sa ok och vi sa att vi kommer sent och så blev det.

Vi börja resan mot Franz Josef,det stopp vi hade planerat för dagen.
Franz Josef är en glaciär i Mount Cook National Park. Och det märkliga med en här glaciären är att den mötet regnskogen på sin väg ner från bergen.
Vi tar oss en promenad uppåt mot den för att få se den i verkligheten. Torbjörn är måttligt intresserad och säger bara: Det här gör jag för din skull. Snö har jag hemma så det räcker.
Det är i alla fall jättevackert där. Många tar en tur med helikopter i över massivet men väldig många går som vi.

Vår tur går vidare i vår lilla bil i en ganska hög fart vi missar många promenader och många vattenfall men kommer fram i rimlig tid till vårt gulliga lilla ställe.men får flera fotostopp i alla fall.

Kvinnan som heter Helen tar emot mannen namn har jag glömt,han höll sig mer i bakgrunden.
Vi får ett fint rum med egen ingång.
Byn vi ska bo i heter Wanaka,här ska vi vara i fyra dygn och alltså över nyår.
Byn ligger mellan väldiga berg och vid en sjö med en strand. Och när vi tar en promenad för att se oss om så badar folk ikväll så det verkar inte vara så kallt i vattnet.



Bilder kommer senare eftersom ipaden är seg.r

Vi reser från Nelson till...vi vet inte var.

Vi ger oss av efter frukost,vägarna är raka och kantade av frukt och grönsaksförsäljning. Underbart för såna som oss( jag återkommer till det i senare inlägg). Vi närmar oss kusten samtidigt som jag läser i Lonely Planets.: Vi ska resa en sträcka som dom rankar som Top Ten i världen. För er som läser det här och har rest sträckan kring Big Sur, Highway 1 i Kalifornien så ska vägen vi ska åka nu likna denna. Och det gör den!
Vi kommer ut på en fantastisk sträckning med stopp hela tiden. Lunchstopp och en massa fotostopp.
Vi blir euforiska och glömmer tid och rum en stund.

När vi vaknar till liv igen så börjar jakten,var ska vi bo?
Snart upptäcker vi att det är fler ute i samma ärende,hur kunde vi missa det?
Vi ser många ställen men struntar i dom. Och när vi börjar fråga oss omkring så är många fullbokade.
Till sist får vi napp på ett ställe som är fullbokat men ger tipset, lämna vägen här och res inåt landet 5 km och där hittar ni ett jättefint ställe. Sagt och gjort vi gav oss av. Och där mitt på landet nära regnskogen låg ett litet motell som hade en stuga till oss. Det var inget vanligt motell precis utan 6 små stugor.Byn heter Paroa.
Glada över vårt nya hem gav vi oss ut på en träningsrunda som kompletterades med både yoga( för min del) och situps med armhäv för maken.
Kvällen avslutades med intagande av medhavd,middag dvs. rester. Gott och mysigt!

Nu är det lika som igår. Inga bilder än på ipaden så det blir några bilder från igår i nationalparken Abel Tasman.

Några bilder

Det var få bilder som kommit men här är några i alla fall.

Annandag Jul - Boxingday

Ja,så heter det här. Den unga tjejen som slog in Torbjörns julklapp ( halsbandet ni såg på julaftonsinlägget,nej jag bara skojar. Det var en dekoration på paketet som han tog på sig) Det blev en lång parantas.
Hon sa i alla fall,jag har ingen aning varför det heter så. Visst låter det konstigt,sa hon och tittade på mig.
Nog om detta.

Boxingdagen startade väldig tidigt,redan klockan 06.00.
Vi ska till Abel Tasman idag. Den vackra nationalparken som ligger en timme från Nelson.
Vi ska paddla kajak och vandra. Och som vanligt äta vår picknick.
Väl framme blir vi omhändertagna av vår guide som heter Tim,en riktig tuffing. Han paddlar runt här i nationalparken med såna som oss och på vintern åker han till Kambodja. Så kan man också ha det.
Vi får lära oss hur vi ska bete oss när i kommer ut till havs och det är tur det för det är inte vindstilla idag precis.Vi ger oss av i vår lilla grupp och resan går till en öde strand där vi ska bada. Team Sweden ligger i täten,det är vi det.
Jag till havs går allt så bra men när vi ska iland plurrar vi och blir dyngsura. Tur att vi har ombyte.

Efter kajakturen bär det av med båt till en ny strand där vi ska få vandra i några timmar och äta vår medhavda matsäck.Vi ser en säl många tjoar inte vi. Sälar har vi nog av längs kusten hemma.

Vi söker upp en strand med knallblått och härligt varmt vatten. Vi säger till varandra,ingen har talat om för oss vilka fantastiska bad det finns på Nya Zeeland. Vi måste ha missat nåt. Vi trodde att det skulle vara kallt här. Vi har både flis och långärmat med oss.
Dagen blir lång och härlig. Abel Tasman är en fantastisk nationalpark där man kan vandra i flera dagar och övernatta i tält eller i stugor. Det vore häftigt att göra en sån tur. eller som många gör paddla längs hela kusten och gå iland och sova.

Vi kommer hem vid 19-tiden.
Middag på rummet och så sängen. Imorgon bär det av söderut.

Bilderna kommer sen det verkar vara nåt fel med inloggningen.

Juldagen.

Allt är stängt. Inte en människa syns till. Det är idag alla firar. Vad gör dom? Var är dom? Inne och kockar i denna värme?
Vi bestämmer oss för en promenad med ett bad efter, kanske.
Vi frågar i receptionen och får vägen till en nationalpark. Efter lite åkande så ändrar vi oss. Inte bil nu inte mera bil,så vi vänder.
Börjar irra och läser i Lonely Planet. Det finns en ö här nånstans som heter Rabbit Island där kanske vi kan doppa oss och äta vår picknick?
Så efter en kort avstickare är vi där.
Oh,himmel och pannkaka här är dom allihop. Med jättestora luncher och stora sällskap. Människor i hundratal i varenda buske och på varenda lite gräsplätt. Den lilla stranden där vi skulle doppa oss vi visade sig vara hundra meter bred och flera mil lång.

Vi fick vår promenad längs stranden och några härliga bad.

Julafton

Solen skiner och vi är ganska möra. Men efter lite vila och promenerande i stan så piggnar vi till. Vi bokar bord på en fin restaurang och när vi besöker kyrkan så ser vi att det ska vara stort julfirande där så vi säger till varandra att om vi orkar efter middagen så går vi dit.

Vi äter på en fiskrestaurang,fisken är pinfäsk och utsökt. En smarrig efterrätt och sen är julmiddagen fulländad.
Så ger vi oss av till kyrkan men innan vi kommer fram stoppas vi av en väldig massa människor. "Alla" är ute. Dom håller till vid den långa trappan upp till kyrkan. En stor orkester och prästen mitt ibland alla människor. Folk står,ligger på filtar och sitter i solstolar.
Och så sjungs det,den ena julsången efter den andra. Några kan jag,så jag klämmer i bakom ryggen på en dam som har texterna.
Vilken underbar julstämning det blev och inte gjorde det nåt att det inte var nån snö.Folk hade sin tomteluvor och sina renhorn på sig och var jätteglada och det var vi med.

Så bar det av till Nelson.

Ja,vad ska jag säga i detta inlägg.Nu var vi inte bara vilsna hobbitar utan som Humle och Dumle(dom skafferiet ni vet,ni som tillhör det läsare med lång erfarenhet)
Det började med att vi inte hade bokat nån biljett på färjan och det var den 23 december vi skulle över till Picton! Hur tänker vi,eller varför hade vi slutat tänka snarare.
Ja,vi fixade i alla fall en dyr biljett och med ett sent klockslag,vi skulle vara i Picton 00.15 och sen på hotell vid 02.00 inte den bästa starten på julafton om man så säger.Jag skrev ett mail och meddelade vår sena ankomst.
Nåväl resan gick bra och faktiskt också färden på ännu en " Ormväg" men denna gång med asfalt.Not a big deal numera. Picco T kopplar på autopiloten och jag tiger och glor i kurvorna.
Vi var framme 02.05.

Då började helvetet. Det stod en lapp på receptionsdörren att vi skulle gå till grannhotellet för att få nyckeln. Så gjorde vi. Dörrarna var stängda med det stod att vi skulle plinga på så så gjorde vi. Därinne var det julmusik på högsta volym,och ingen kom. Vi började banka och försökte komma runt huset men utan att lyckas. Och så höll det på. bank och pling!
Vi gick tillbaka till hotellet för där fanns ett telnummer vi skulle ringa,out of order,sa Telefonsvararen.Va i h-vete! Ska vi sova i bilen! Fram med hotellets nummer och då se då blev vi vidarekopplade till nattreceptionisten och han sa: oj,oj jag trodde dörrklockan var kopplad till telefonen. Hmm,en sån där liten vanlig plinga ni vet,suck! Vi var arga och hade hållet på en halvtimme och trodde eländet var över men nej. Han gav oss rummet och vi fick ett handikappanpassat rum närmast vägen. Och en loftgång där vi var sist i raden,så alla skulle kuta förbi oss när vi skulle sitta där tryckta efter väggen
Vi var så arga och trötta så vi svävade en decimeter ovanför madrassen innan vi somnade. Efter fyra timmar var vi uppe igen. Och sa till varandra här stannar vi inte en minut till om vi inte får byta rum.
Och jag iväg till receptionen.Merry Christmas sa den vänliga damen bakom disken. This is not a Merry Christmas ,väste jag. Förklarade vad vi varit med om och hon såg blek ut. Hennes man anslöt och det visade sig vara ägarna.Om vi inte får ett nytt rum nu så måste vi härifrån. Vi har ingen tid att förlora det är julafton.Hur kan ni lägga oss i ett sådant rum i fyra nätter.
Som tur var hade dom ett rum kvar. Vi flyttade in. Strax efter kom mannen och bad om ursäkt igen och bjöd och på frukost,vi fick ta precis vad vi ville.
Vi tröstade oss och julafton tog sin början.

Men ni har ju inte gjort nåt!

Vi är hos Sue och Richard. Hon verkar var en känd konstnär och han och hon äger ett vackert galleri som vi besöker,och som han sköter varje dag. Dom bor i ett underbart hus precis vid strandkanten. Vi njuter,i fulla drag.
När det är dax att resa vidare efter tre nätter hos dem så säger Sue: men ni har ju inte gjort nåt.
Nej,det stämmer inte nåt av allt det där vi sa att vi skulle och det vi sa att vi kanske ville.

Vi tog bilen på en tur första dagen. Besökte en utsiktspunkt som heter,Bluff lockout. Vi såg utsikten åt båda hållen med milslånga stränder. Det jättelika hamnen nedanför som tar emot gods från hela världen.Vi åt picknick i en park.
På kvällen besökte vi en vingård,där serverar dom middag på lördagar,den dagen var en sån lördag. En utsökt middag!
Vi cyklade i fyra timmar i solen dagen efter. Vilade i skuggan under dom vackra Julträden som blommade. På kvällen åt vi thailändskt och pratade och drack vin med värdfolket när vi kom hem.
Men vi var inte på marknaden,vi såg inte dom stora fåglarna som häckar utanför stan och vi var inte på nån vinprovningscykeltur ,som vi tänkt.
Vi vilade och lät sinnet komma ikapp oss!
Vi har haft ett värdpar som har varit alldeles underbara,vi var deras andra gästpar.Dom sa att dom tog tillfället i akt och tränade på oss och vi fick ge feedback på både det ena och det andra.
Vilka sammanträffanden och vilka fantastiska människor det finns.

God Jul!

God Jul kära bloggläsarvänner!
Solen skiner och vi har landat på vårt nya ställe. Här kommer några julbilder.
En tomte, ett Christmastree- Pohutukawaträd och så en bild på mig i julmundering. Torbjörn vägrade att visa sig på bild i denna utstyrsel.
Julkram till er alla från oss!

Vi är inga hobbitar.

Vi är inga hobbitar men vi bor i deras hus.
Så här såg vår dörr ut på vårt hotell i Rotorua.

Kommentarer

Hej läsare!
Nu har Emelie fixat så att det går att kommentera här på bloggen för alla läsare inte bara för dem som har ett googlekonto. Så nu får ni gärna skriva en rad när ni får lust.

Hur kunde vi " hamna" här!

Igår gick resan vidare.
Efter att inte ha vetat var vi skulle bo sände jag några mail till ett antal B&B jag fick svar från två och det som kunde ta emot oss alla tre nätterna hade ingen hänvisning till sitt ställe för hon svarade från sin telefon. Efter lite eftersökningar kunde jag lista ut vilket ställe det var och hur vi skulle hitta dit. Vi tackade ja och gav oss iväg mot Napier.

Jag brukar vara noga och läsa vad andra gäster skrivit om respektive ställe men den här gången hade vi problem med uppkopplingen och orkade inte med jobbet att kolla upp stället.
Vi konstaterade att stället hette, Absolute Beach Front,så det lät ju bra.

Vägen ner var rak och snabb och vi bara njöt. Innan vi lämnade Rotorua var vi in på ett jättelikt "ICA" och handlade vi bestämde oss för att ta med mat till kvällen. Alltid skulle vi hitta nåt hörn i trädgården där vi kunde sitta och äta, i värsta fall fick vi väl äta i sängen tänkte vi.
Väl framme visade det sig att vi var 8 km utanför Napier direkt på stranden. Huset ägs av ett på som är något äldre än oss, hon är konstnär och han har ett galleri inne i stan.Dom heter Sue och Richard.
Vi får vårt rum och när vi frågar om det finns kylskåp så visar det sig att vi får låna deras. Dom frågar var vi ska äta och vi säger att vi inte tänker äta här nånstans för vi har handlat man för kvällen.
Då blir vi bjudna på middag. Ja,det kändes som att det var bara att tacka ja. Och dom tänkte väl oj oj vad ska vi göra med dessa människor i vårt hus.
Vårt rum låg inte så avsides så vi tänkte hur ska det här sluta. Vi tog en nap och tänkte på saken.Jag kollade Tripadviser och det fanns ingen feedback nånstans så vi sa till varandra, var är vi nånstans,vad är det här för ställe.
Det visade sig att det var middag med paret och deras respektive söner och deras partners plus två barnbarn.
Vi kollade när middagen skulle börja och det var vid 18 - tiden. Vi blev bjudna på ost,dip och vin och vi hälsade på alla . Det blev mycket prat och den ene sonen och hans flickvän kockade,vietnamesiskt. Dom hette Morgan och Stefanie och hon kom från Kalifornien och han var från Napier. Middagen startade kl 21 när den andre sonen kommit med sin fru från FIlippinerna och deras två söner Kurt och Randum, tre och fem år.
Vi blev välkomnade av Richard vår värd och Stefanie presenterade maten. Det visade sig att hon och Morgan skulle resa vidare till Queenstown imorgon för att fira jul.
De här paret hade arbetat i Kina, hon med engelsk undervisning för vuxna och han på dagis med engelsk undervisning för barn. Nu bodde dom i Australien men hon väntade på ett visum för att kunna flytta hit.
Det andra paret hade träffats är han arbetade på Fillippinerna med för att lära ut hur de hus som han ritade skulle byggas.Sen hade dom sina nyfikna och jättesöta söner.
Vi insåg att vi befann oss i nån slags avslutningsmiddag för familjen och när måltiden avrundades tackade vi för den stora äran vi kände för att dom bjudit in oss. Vi sa att trots att timmen var sen så ville vi att dom skulle hinna prata "familjeprat" innan läggdags. Vi önskade paren God Jul och Gott Nytt År.
Så var det dax att krypa ner. Sue hade sagt att vi skulle öppna dörren och bara ha myggfönstret stängt. Den var mörk jag kröp ner och vi hörde vågorna från Stilla Havet och jag sa till Torbjörn: Nu måste jag nypa mig i armen och fråga: händer verkligen det här och hur har vi hamnat här? Sen somnade vi.
Vilka underbara människor! Det visade sig att dom själva bott på B&B i Frankrike och blivit inviterade på middag och att dom också uppskattat det så mycket så därför ville dom ge oss detsamma.
Och visst är det så att när nån är snäll och generös mot en som resenär,som i det här fallet ,så vill man själv ge den känslan och upplevelsen till någon. Vi är så öppna och mottagliga men också så sårbara när vi reser.