Samma morgon som i förra inlägget alltså imorse,så frågade vi våra värdar Phil och Wendy om en promenad på 16,5 km som verkade vacker och dom sa No!!! Vi vet en som är bättre, 40 minuter härifrån med bil: Nice walk, one hour! Ok ,sa vi. När vi kom fram var det en tre km promenad,lätt som en plätt tänkte vi. Sen bar det av rakt uppför sen rakt utför och så höll det på. Vi fick promenad så vi teg.
Men det var inte det som var i fokus det fick hålla på hur mycket det ville med både uppför och nedför ,det som tog andan ur oss var allt det vackra. Utsikten,färgerna,fåglarna och luften.
Vi gick våra km och landade i skuggan under ett träd. Där åt vi vår medhavda lunch. Aldrig trodde jag att jag skulle låta tårarna droppa rakt ner i en avokado. Är du ledsen sa maken: Nej jag är glad svarade jag. Glad för att jag äntligen förstår varför jag längtat hit så länge. Alla dessa färger,havet som är så blått, det gröna i så många nyanser ,alla dessa fåglar som kvittrar och havet som brusar. Det här är över alla mina förväntningar.
På väg tillbaka badade vi på en öde strand.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera