Hur kunde vi " hamna" här!

Igår gick resan vidare.
Efter att inte ha vetat var vi skulle bo sände jag några mail till ett antal B&B jag fick svar från två och det som kunde ta emot oss alla tre nätterna hade ingen hänvisning till sitt ställe för hon svarade från sin telefon. Efter lite eftersökningar kunde jag lista ut vilket ställe det var och hur vi skulle hitta dit. Vi tackade ja och gav oss iväg mot Napier.

Jag brukar vara noga och läsa vad andra gäster skrivit om respektive ställe men den här gången hade vi problem med uppkopplingen och orkade inte med jobbet att kolla upp stället.
Vi konstaterade att stället hette, Absolute Beach Front,så det lät ju bra.

Vägen ner var rak och snabb och vi bara njöt. Innan vi lämnade Rotorua var vi in på ett jättelikt "ICA" och handlade vi bestämde oss för att ta med mat till kvällen. Alltid skulle vi hitta nåt hörn i trädgården där vi kunde sitta och äta, i värsta fall fick vi väl äta i sängen tänkte vi.
Väl framme visade det sig att vi var 8 km utanför Napier direkt på stranden. Huset ägs av ett på som är något äldre än oss, hon är konstnär och han har ett galleri inne i stan.Dom heter Sue och Richard.
Vi får vårt rum och när vi frågar om det finns kylskåp så visar det sig att vi får låna deras. Dom frågar var vi ska äta och vi säger att vi inte tänker äta här nånstans för vi har handlat man för kvällen.
Då blir vi bjudna på middag. Ja,det kändes som att det var bara att tacka ja. Och dom tänkte väl oj oj vad ska vi göra med dessa människor i vårt hus.
Vårt rum låg inte så avsides så vi tänkte hur ska det här sluta. Vi tog en nap och tänkte på saken.Jag kollade Tripadviser och det fanns ingen feedback nånstans så vi sa till varandra, var är vi nånstans,vad är det här för ställe.
Det visade sig att det var middag med paret och deras respektive söner och deras partners plus två barnbarn.
Vi kollade när middagen skulle börja och det var vid 18 - tiden. Vi blev bjudna på ost,dip och vin och vi hälsade på alla . Det blev mycket prat och den ene sonen och hans flickvän kockade,vietnamesiskt. Dom hette Morgan och Stefanie och hon kom från Kalifornien och han var från Napier. Middagen startade kl 21 när den andre sonen kommit med sin fru från FIlippinerna och deras två söner Kurt och Randum, tre och fem år.
Vi blev välkomnade av Richard vår värd och Stefanie presenterade maten. Det visade sig att hon och Morgan skulle resa vidare till Queenstown imorgon för att fira jul.
De här paret hade arbetat i Kina, hon med engelsk undervisning för vuxna och han på dagis med engelsk undervisning för barn. Nu bodde dom i Australien men hon väntade på ett visum för att kunna flytta hit.
Det andra paret hade träffats är han arbetade på Fillippinerna med för att lära ut hur de hus som han ritade skulle byggas.Sen hade dom sina nyfikna och jättesöta söner.
Vi insåg att vi befann oss i nån slags avslutningsmiddag för familjen och när måltiden avrundades tackade vi för den stora äran vi kände för att dom bjudit in oss. Vi sa att trots att timmen var sen så ville vi att dom skulle hinna prata "familjeprat" innan läggdags. Vi önskade paren God Jul och Gott Nytt År.
Så var det dax att krypa ner. Sue hade sagt att vi skulle öppna dörren och bara ha myggfönstret stängt. Den var mörk jag kröp ner och vi hörde vågorna från Stilla Havet och jag sa till Torbjörn: Nu måste jag nypa mig i armen och fråga: händer verkligen det här och hur har vi hamnat här? Sen somnade vi.
Vilka underbara människor! Det visade sig att dom själva bott på B&B i Frankrike och blivit inviterade på middag och att dom också uppskattat det så mycket så därför ville dom ge oss detsamma.
Och visst är det så att när nån är snäll och generös mot en som resenär,som i det här fallet ,så vill man själv ge den känslan och upplevelsen till någon. Vi är så öppna och mottagliga men också så sårbara när vi reser.