Tane Mahuta i Waipoua forest.

Jag vill se ett kauriträd i Waipoua forest sa jag. Ok sa Phil ,och tittade på Torbjörn,med en blick som sa, stackars dig,ska du måsta åka och titta på det där trädet.Torbjörn sa ,vill du se trädet så ska vi åka den vägen.
Det Kauriträd som vi ska se är det största och man tror att det är det äldsta,2000 år gammalt. När vi kom fram var det många som tog den fem minuter långa promenaden upp i skogen för att se trädet. Det kom ett gäng med motorcyklar,en kvinna klev av, tog av sig hjälmen och gick upp till trädet,dom övriga satt kvar och gäspade.
Väl framme så var det lite svårt att fota för att på bild verkligen kunna fånga trädets storhet. Många gick ner på knä andra ännu längre,en fransk pappa la sig på marken för att fota sina döttrar och trädet.
Du kan väl i alla fall gå ner på knä sa jag till Torbjörn och efter lite bönande från mig föll han ner på knä och fotade. Sånt här gillar han inte men det blev några bilder ändå.
Innan det var dax för avfärd gick jag fram till räcket och trädet och blundade kort,sen sa jag,från mitt hjärta,jag så där ni vet: Hello are you there?Jag tog det på engelska tänkte att det var väl ändå det språk som trädet hört mest av. Och så fick jag svar : Yes I am here. I am the mother of all living creatures in this forest: Can you feel my energy? Och det kunde jag verkligen,för ett kort ögonblick var jag där med trädet,Tane Mahuta,skogens Gud betyder namnet.
Jag älskar träd, enterna i Sagan om ringen är mitt favoritfolk. Det fjärde eller femte kapitlet i Den nionde insikten handlar om trädens energi,läs det.
Vi åkte vidare. Vi är inte som enter och inte som alver heller,Torbjörn och jag vi är mer som två hobbitar i vår lilla bil. Inte som Frodo och Sam för vi bär inte på nån ring som ska till Mordor,eller gör vi ,nej det spåret tar vi inte nu. Nej vi är som Merry och Pippin,vi har tackat ja till ett äventyr men vet inte riktigt vad vi gett oss in på. Vår nyfikenhet driver oss framåt.
Ja,nyfikna var vi ända tills vi körde vilse,då började vi gå ner för räkning kan jag lova. Vi for hit och dit till vi hittade rätt igen.
Vår värd Phil hade tipsat oss om en vacker väg som vi skulle ta,den vi just hittat.När vi åkt ett bit på den så bara kände vi nej inget mera vackert idag vi orkar inte. Det var då jag såg den,den lilla vägen på kartan som såg så bra ut,en genväg?
Det började bra med asfalt och allt som en väg ska ha sen gick det åt helvete rent ut sagt. Vägen blev en orm,ni kan ju tänka er hur det är att köra på ryggen på en den,rund med stup på bägge sidorna.Och en orm som är i tusen krokar och är tre mil lång visade det sig. Herregud en orm med kamelpucklar, upp och ner.Vi låg längst ut i framrutan på var sin sida i kurvorna. Vi mötte fyra bilar på hela sträckan tack och lov men när det var en mil kvar satt jag bara och höll i mig och kved. Torbjörn körde som en rallyförare, min man ,en Picco Troberg en helt ny sida av min älskling! Hade jag kört hade vi inte varit framme än kan jag lova.
När vi äntligen nådde vårt lilla B&B Andrea så stupade vi i säng utan mat. Vi ska inte göra fler såna turer. Promise!!