Så var semestern slut😢

Under tre av våra dagar här har vi sprungit runt i byn och sökt en bekant från vår tid här på Lanta Marine. Han heter Op och var väl mest en god vän till våra döttrar men vi gillade honom också. Så dessa dagar av sökande mynnande ut i att vi fick reda på att han arbetade på Jungle Tours. Vi var dit och frågade efter honom men han var aldrig där alltid ute på tur med gäster.
Så igår eftermiddag dök han upp efter att ha varit ute på öarna. Det blev ett glatt återseende och vi fick hälsa från döttrarna. Han undrade vad vi skulle göra på kvällen, äta middag svarade vi så vi kom överens om att ses på Ba Lanta.
Så kom kvällen och han dök upp men inte ensam utan i sällskap med en flickvän och ett par till. Vi åt middag tillsammans och hade en trevlig kväll. Det visade sig att kvinnorna var 23 år och kompisar. Ops flickvän, Fatihah,hade studerat till lantmätare i Bangkok och hade just blivit klar. Kompisen heter Sue och bor i byn det var hon som för ihop Op och Fatihah. Mannen heter Jaan och är taxichaufför i Saladan.
Strax när vi träffats berättade Op att Fatihah var väldigt blyg. Jag sa till henne att jag också är blyg och satte mig bredvid henne, då tog hon min hand och höll den hela kvällen. Det var en annorlunda och ömsint upplevelse.
Vi fotade bytte FB adresser och sa adjö till varandra sen gick vi hem och checkade in på flyget via nätet .

I morse hade Rat bytt pass så att vi skulle kunna säga adjö till varandra idag istället för i förrgår kväll.Han skulle egentligen bara arbeta kväll men tog ett dubbelpass.
Han och Kuaw, en ung kvinna som servat oss hela veckan kom till bordet och vi fotade varandra och sa adjö.
Kuaw tyckte att jag skulle ta med mig Rat hem så kunde ha göra fisksoppa till oss resten av livet. Vi skrattade och jag sa att skulle jag ta med mig Rat hem så är det för att jag tycker om honom,för receptet på soppan har han ju redan fixat till oss.
Rat är från Kambodja men flyttade till Thailand som liten så han kan inte tala kambodjanska. Han är 26 år och har arbetat på hotellet, under säsong i många år. Varje långsäsongsperiod återvänder han till Trad en by i en provins nära gränsen till Kambodja och arbetar där.

Härligt att träffa fina människor. Tror inte att jag skulle stå ut på såna här pampiga ställen utan dessa möten.

Bilen väntar fem timmar resa till Phuket Airport. En timme till Bangkok. Elva timmar Bangkok-Stockholm.

Pärlbröllop

Vi firar pärlbröllop här på Pimalai. Vi har varit gifta i 30 år.
Firandet började i förrgår då vi bokade vi oss på det prisbelönta spa de har här. Vi bokade en Koo Rak package för par. Det är en två timmars upplevelse som börjar med fotbad med fötterna bland kryddor och lime. Sen jacuzzi och en bodyscrub med lera och örter, därefter en sportmassage med meditationsolja (oljedoften fick vi välja själva liksom massagen) en lite underlig kombination men det gick bra. Till sist en avslutning vid en liten damm där vi drack ingefärste.
Inledningen var lite annorlunda men vi har varit med om det förr på såna span. De står där och ser så snälla ut och säger: Take off all your clothes!! Och då står man där först som ett fån och sen gör man som de säger. Lite "viskvisk"till varandra som: Sa hon ALLA kläder? Öh,ja hon sa alla. Sen står de där med några handdukar lite bara för syns skull, för de ser ju "allt", det går ju inte att dölja. Så glider vi ner i jacuzzin och de säger att de är tillbaka om en halv timme. Så när de är tillbaka så erbjuds vi inga papperstrosor som de har på en del andra ställen utan vi fortsätter nakna. De frågar om vi behöver gå på toa. Och då svarar jag, ja och får sitta och kissa snällt på en toalett bakom en liten vägg. Det skvalar i hela rummet men vad gör det, vi har ju passerat alla gränser för det privata nu.
Så efter två timmar vacklar vi ut. Först leran och örterna sen en hiskeligt hård sportmassage. Vi sitter och flämtar vid den lilla dammen med guldfiskar. Dricker vårt ingefärste och njuter.

Igår var det dax för pärlbröllopsmiddag på,den också prisbelönta, restaurangen som heter Seven Sea. Den är densamma som vår frukostrestaurang. Vi sitter där med den vidunderliga utsikten och blickar ut över Ba Kantiang.
Rat arbetar ikväll så när servitrisen minst anar det så springer Sollan dit och frågar vilken fisk som är bäst. Servitrisen blir förskräckt och rusar efter, man ska sitta still på såna här fina restauranger,syns det att hon tycker. Och den fråga jag har till Rat ska egentligen besvaras av henne. Rat verkar bli glad och rekommenderar seabass.

Vi äter en god middag och ägnar samtalet åt att försöka utröna vad det är som gör att relationen har hållit i 32 år. Det är inte en känsla som hållit oss samman kan jag säga. Det är arbete och vård av relationen som skapat goda känslor mellan oss. Så goda att vi inte vill lämna varandra.Samtalet mynnar i alla fall ut i en lista av faktorer,inga enkla svar. Det låter inte så romantiskt i den här beskrivningen men det kan jag lova att det var❤️. Kärlek efter alla dessa år! Gott!

Rat kommer fram innan vi går och undrar om det var tyckte om maten och om vi haft det bra. Han är liten högst 1.40 lång späd och som ett barn. I början visste vi inte om han var man eller kvinna. Kanske är han i 20 års åldern svårt att veta, jag ska fråga i morgon.

Vad gör man då i ett hushålle hela dagarna.

Sa Lotta på Bråkmakargatan till Tant Berg.
Vad gör man då på ett fem stjärnigt hotell hela dagarna skulle jag vilja säga.

Man går runt och ser lite förnäm ut. Det är inte min starka sida och definitivt inte Sollans( några av er har kanske läst inlägget:Jag har min väninna med mig). henne har jag fullt sjå att hålla i tyglarna så att hon inte ska bete sig och prata med alla och envar. För att förklara lite närmare så är hon den sida av mig som är nyfiken,impulsiv och busig. Hon bryr sig inte så mycket om vad folk tycker.

När vi tog vår första" förnäma tur"runt på området fick vi också se en del av hur det går till här. Vi bestämde oss för att ta en mangojuice på hotellets strand. Vips så var personalen där och la ut handdukar åt oss och vips så fick vi ett glas vatten. Sen kom mangojuicen. På rummet sen stod korgen som jag nu har förstått är koden som klargör att man bor här. Det är en vacker strandkorg som alla kvinnor bär på,ett måste kan jag säga.
På kvällen sen bäddar man upp våra sängar,lägger en orkidé på lakanet,tömmer papperskorgar, förser oss med mer vatten (sex flaskor om dagen minst).

Nu när vi fått byta rum så har vi också blivit uppgraderade när det gäller matsalen vid frukosten. Nu äter vi med dem som har poolvilla eller "poolslott". Restaurangen hänger på kanten högt upp på berget och har en infinity pool. Chefen går runt och hälsar på mornarna och säger snälla saker till oss alla. Vi äter frukost minst en och en halv timme.
Första dagen träffade Sollan,Rat( ja, jag hann inte med riktigt där) plötsligt stod hon där och pratade med en personal som arbetade i köket. De diskuterade livligt om sticky rice och rissoppa. Vad var skillnaden? Rat berättade att soppan inte alls heter Sticky rice det är en efterrätt och det har jag också själv trott hela tiden.
Han berättar att deras soppa innehåller kött ibland och ibland fisk. Idag är det fisk. Sollan berättar att hon inte äter kött och då ordnar Rat soppa med fisk för hela veckan plus att hon får receptet.
Och sen kommer det, från henne,det man inte får säga till människor man just träffat:Heter du Rat eller är det ett smeknamn?Jag står bredvid och håller i mig och tänker: Har du ingen farstu,Sollan?Nu får du reda ut det här själv. Ingen tycker väl att nån ska heta råtta i förnamn och nu frågar du sådär. Begriper du inte att han kan bli ledsen. Som tur är så blir inte Rat ledsen han bara berättar att det är hans eget thailändska namn och så är det inte mer med det. Jag pustar ut.

Så går vi ner på stranden. Där ligger vi under parasollen strax nedanför vår altan ,det ligger handdukar på solstolen och väntar när vi kommer ner.Vid halv elva kommer personalen med vatten. Och vid halv ett får vi melon och ananas. Detta bara för att reta smaklökarna. Sen dyker mannen upp med menyn men då jag vi redan dragit oss tillbaka till altanen för att dricka te och kaffe och äta våra,från frukosten stulna bullar och bananer. Det är Sollan och Torbjörn som stjäl men det har ni väl förstått redan.
Vi har ätit på restaurang här en kväll,det var igår. Då läggs servetten i ens knä. Vi får en lampa fäst på menyn så att vi alldeles säkert kan läsa den. Efter maten får vi en kyld handduk med härlig doft så att vi kommer i balans efter alla starka kryddor.

Vi waivar"också hela tiden här. Det är ,för er som går på yoga nästan samma sak som att höja händerna och säga namaste. Vi sätter våra händer på samman sätt under näsan och säger: Sawadee ka( för herrar Sawadee kap) och så säger vi Kapp kun ka( för herrar Kapp kun Kap) . Det betyder goddag och tack. Så gör alla överallt här i Thailand men vi gör det mer än vi nånsin gjort förut här på Pimalai. Allt är så väldigt väluppfostrat.
Det är som att leva i ingenmansland, vi är inte i Thailand och inte hemma i Sverige. När vi längtar till Thailand går vi till byn, där är det svettigt och trevlig. Håller man på att storkna i värmen går man i på 7eleven och kyler ner sig eller på skönhetssalong.På kvällen kan man ta sig en Panang curry för 30:- då känner vi oss hemma.

En annan sak som skiljer detta ingenmansland från de övriga hotellen här på stranden är relationen till aporna.Man berättade för oss när vi kom,att här på Pimalai finns det många apor vi måste låsa fönster och dörrar för att de inte ska ta sig in. Aj,aj tänkte jag när jag hörde det första gången, jag som tycker så illa om apor. När vi bodde på Lanta Marine åkte aporna rutschkana på taket ner på våran balkong. Sen stod de där,på räcket och ibland på väg in i rummet . De var kaxiga och väste och det spelade ingen roll hur vi skrek och klappade händer för att skrämma dem. De gjorde inte en min av att bli rädda.Här på Pimalai har vi sett en apa, en förskrämd stackare som hukade i buskarna.Hur gör de för att förklara för aporna att de inte är välkomna här?

Vad får vi då ut av allt detta,vi som i vanliga fall älskar att bo på B&B .Jo, en praktisk insikt och erfarenhet av att vissa människor lever så här jämnt i sina liv. De tar pengar för givet. De tycker också att det är självklart att andra ska serva dem,de tackar knappt. De verkar inte gladare än oss andra som är här och storögt tittar på allt och beter oss ovant.
Vi konstaterar att frosseri aldrig gjort nån människa lycklig snarare tvärt om.Att njutning kommer ur att en gång i livet unna sig en sån här upplevelse och att ta den för vad den är.

Lelak Papa

Lelak Papa är detsamma som relax Papa men thailändarna har ju så svårt att säga R så det blir L istället. Så just så sa massörskan häromdagen när hon körde sina värsta nypor och han kved.

Jag har också börjat säga så fast jag säger,"Lelak husband",lelak!
På morgonen när jag vaknar före Torbjörn så brukar jag med låg röst viska: Ska vi gå på promenad?Detta säger jag först när jag ser att han är på gång att vakna. Inte riktigt än,säger han jag måste vakna först. Då "poar" jag på lite och tänker att det tar väl en stund. Och varje gång, döm om min förvåning,står karln med skorna på vid dörren och säger: Ska vi gå nu?
Hur går det till? Utan att jag märker nåt är han klar på två minuter.
Här om morgonen föreslog Torbjörn en promenad på stranden men jag ville hellre gå till grannbyn. Vi har inte varit dit än under den här resan. Jag fick igenom mitt förslag och jag ångrade mig direkt när vi kom ut på vägen. Jag hade glömt alla backarna som kommer innan vi är framme i byn.
Och så händer det som alltid händer när vi promenerar, just i starten börjar maken dra, så där en tre- fyra steg före först och sen sju ,åtta. Och då brukar jag säga och så även denna morgon, gå före du så kan du vända när du tycker och komma och möta mig. Och så går jag där och vinkar till alla muslimska kvinnor som kommer på moppar med sina barn, på väg till skolan och Torbjörn drar iväg som skjuten ur en kanon uppför backarna.
Han måste ha en propeller där bak, tänker jag,för när vi sen kommer till rummet efter frukost och jag ska gona på solstolen en stund,då undrar han om vi ska promenera igen. Nej, nej inte nu säger jag, sen... Och då går Torbjörn själv. Och inte bara går utan vid stranden slut ,i båda ändar gör karln armhäv. Herregud tänker jag när ska propellern stanna. Och jag hinner inte mer än tänka det så,kommer han tillbaka och vips så sover han på rummet. Och så håller det på under dagarna. Jag på solstolen,i badet och ibland på promenad också,förvisso.

Sen händer det intressanta,maken frågar: Behöver du aldrig sova middag? ( han sover nämligen c:a tre powernap om dagen).M
Nej säger jag jag vilar bara lite sen är jag pigg igen. Då tittar han på mig som att han tänker,du ljuger jag vet att du är trött fast du är lite manisk och kan inte varva ner det är därför du "bara vilar". Så skrattar vi och jag säger:
You must "lelak husband" your propeller is too fast.

( Nu när jag har skrivit det här inlägget under parasollen på stranden är maken inne på sitt sjätte varv och nu ropar han,dax för ett dopp.😊❤️)

Jag hade en dröm!

För tio år sedan bodde vi första gången på Ba Kantiang. En strand som ligger på den södra delen av Koh Lanta. Vi bodde på ett fint litet ställe som heter Lanta Marine. Den här stranden var långt ifrån fylld av folk, den hade inte ens solstolar att hyra. Varje dag gick vi på stranden fram och tillbaka. Och varje dag såg jag det fantastiskt vackra hotellet som heter Pimalai som låg i slutet av stranden.Där bodde de rika. Vi smög in en gång,rädda men nyfikna och såg allt som inte liknade nåt vi upplevt. Där och då bestämde jag mig, en dag ska jag bo på Pimalai,bara för att få uppleva "La Dolce Vita".
Åren gick och drömmen glömdes. Vårt lilla Lanta Marine sjönk som en sten sen hotellet bytt ägare. Vi återvände aldrig.

Så plötsligt i år när vi satt och planerade vår resa och min doktor gett mig förhållningsorder om att åka till platser där det fanns bra sjukvård.Då och där dök PIMALAI-drömmen upp igen. Jag snokade runt på nätet för att se om det var rimligt. Det var rimligt men dyrt kan man säga och vi bestämde oss för att göra verklighet av drömmen. Jag gjorde precis som på Crown Lanta, jag bokade direkt med hotellet men prutade till oss "nätpriset". Det är nåt de ändå tjänar på eftersom de slipper betala en avgift på 20% till booking.com.

Så var historien och så var vi på väg. Vi hade fått våra blomkransar och nu skulle vi få se rummet. Det var ett vackert rum men min dröm sjönk som en sten. Balkongen låg mitt på en "autostrada". Vårt rum låg en halvtrappa ner så gäster och personal såg rakt in på vår balkong när de gick i trappan. Dessutom gick vägen (inom hotellet)alldeles utanför vår balkong så människor stirrade på oss när vi satt där. Sur och missnöjd blev jag och det blev inte bättre av att sängen knarrade och att vi hade nån slags generator utanför balkongen.
Jag bestämde mig för att klaga dagen efter. I vår familj är jag känd för att vara en sån som klagar på rum som jag inte är nöjd med. Jag är inte gnällig men jag hörs när jag tycker att vi fått ett skitrum för det pris vi betalat. Och så var det verkligen nu. Efter att ha gjort en del efterforskning kunde jag konstatera att vi fått ett av de sämre rummen.
Så efter frukost bar det av till receptionen. Jag framförde min önskan att få byta rum och de såg bekymrade ut. "Solly Madame" we are fullybooked ,sa de. Sen dök de ner i datorn och letade. Efter en stunds sökande hittade de ett rum som vi kunde få dagen efter. Okey då sa jag och så skulle de höra av sig. De ringde redan efter någon timme. Madame,vi har ett rum kl 15.00 om ni vill titta på det då och se om ni vill ha det? Ja, tack det lät väl inte fel. Så hon hämtade med bil och så bar det av till det nya rummet. Det visade sig vara en av villorna på stranden. En sån villa som döttrarna trodde vi bokat när vi sa att vi bokat Pimalai. Och vi bara fick svara: Är ni inte kloka inte har vi råd med en sån.
Så där stod vi då i vårt nya "rum". Bungalow med utedusch, jättestort badrum och altan direkt på stranden.
Kvinnan från receptionen säger: Vi vill be så väldigt mycket om ursäkt för att vi inte gjort er nöjda och för det vill vi sända en flaska vin och några kanapéer till er vid solnedgången.
Nu stod vi där igen och häpnade om än lite mer vana vi ovanligheterna,inte nog med denna uppgradering ""ur källaren" utan också nåt gott att äta och dricka i solnedgången. När solnedgången närmade sig ringde det på dörren och en kypare stod utanför med en skriftlig hälsning från ledningen och undrade om han fick komma med gåvan från dem.Svaret blev naturligtvis ja och så försvann han och vad strax tillbaka.
En tallrik med små godsaker en flaska vin.Vi satt i en underbar solnedgång och njöt. Det ljuva livet hade börjat.