Ombord på färja väljer vi att sitta ute. Dock inte på bänkarna utan på golvet i skuggan.Det är så speciellt att som 58-åring få känna sig som en backpacker igen. Halvliggandes på golvet kunde jag till och med somna en stund. Inte illa takterna sitter i minsann. Lite ont här och där men vad gör väl det när man får känna sig ung .
När det kommer till att dricka öl och äta chips därute tackar jag nej, hellre vatten. Är det nåt som är gräsligt så är det att vara yr i mössan i solen. Usch dessa ungdomssynder har jag lämnat tack och lov.
Men utan chips och öl i magen blir man hungrig så när vi landar i Saladan sätter vi fart för att hitta nåt att äta,nåt att ta med till rummet när vi kommer fram. Ingen frukt, ingen lite livsmedelsbutik så lång ögat nådde. Så till sist bestämmer vi oss för bananpannkaka.
Med varsin påse i handen och vår packning förstås kommer vi till vår fem stjärniga hotell.
Vi tas emot av "Run" han heter egentligen Budderun Pi ,vi har mailat varandra en massa. Jag bestämde mig för att skriva direkt till hotellet istället för att gå via Booking.com. Ville skicka några bilder för att se om vi kunde få samma rum. När vi var på Crown Lanta sist januari 2009 så var vi, hör och häpna,fyra par. Därav vi och våra döttrar och två par till. Innan vår vistelse var slut var det bara vi kvar. Vilken upplevelse,vi och personalen. Eftersom de inte hade mycket för sig mer än att pyssla med oss så fick vi gå på visning av sviterna,det var roligt, Emelie blev så sugen att fira bröllopsresan i den häftigaste av sviterna.
Vi tog i alla fall några bilder på personalen som tog så väl hand om oss. Så tillsammans med utsiktsbilderna skickade jag dessa. Efter mycket prutande och pratande på mailen var i alla fall bokningen klar. Vi skulle få vårt rum!
Så i detta lägen blev vi så välkomnade som vi aldrig skulle ha blivit om vi bokat oss via Booking.
Vi tog rummet i besittning och riggade för att sluka bananpannkakan. Då knackade det på dörren. Utanför står en kypare med ett flaska mousserande i ishink och med två glas. Jag öppnade och bara gapade och fick ur mig: It must be a misstake. Nej,sa han och log det är till er,välkomna hit. Så där satt vi och stirrade på bananpannkakan och skumpan. Livet är fyllt av kontraster,konstaterade vi. Vilken fint mottagande och vad bra att vi bokade direkt med hotellet.
Vi drack inte vinet ihop med pannkakan även om det var lockande. Bubblet kom bättre till pass när det var dags för middag på balkongen.
Vi sov tungt och vaknade sent. När vi är på väg till restaurangen frågar jag Torbjörn om han sett min ring. Nej ingen ring. Jag minns att jag tog av mig den och la den i väskan vid kvällsdoppet. Var har min Eva Attlingring tagit vägen. Efter en stunds sökande gav vi upp frukosten väntade. När vi kom tillbaka var städerskan på rummet. Hade hon sett ringen, nej ingenstans. Jag drog mig till minnes ett klingande ljud dagen innan. Ett intensivt sökande bakom alla möbler startade, ingen ring. Då knackade städerskan på dörren: är det den här sa hon och där hon stod med min ring i handen. JAAA,nästan skrek jag. Var var den? I sopkorgen säger hon. Då minns jag att jag tagit upp några papper ur ytterfickan på handväskan,knycklade ihop dem och tänkte när jag slängde dem,vad tungt det lilla knytet var. Och sen igen:Nej,skit i att kolla du ska ju kolla allt jämt.
Och så försvann ringen ner i sopkorgen. Jag kramade inte vår städerska men nästan. Tackade i alla fall henne för att hon rotat igenom soporna och hittat min ring. Dagen fick en glad start.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar