Vad gör man då på ett fem stjärnigt hotell hela dagarna skulle jag vilja säga.
Man går runt och ser lite förnäm ut. Det är inte min starka sida och definitivt inte Sollans( några av er har kanske läst inlägget:Jag har min väninna med mig). henne har jag fullt sjå att hålla i tyglarna så att hon inte ska bete sig och prata med alla och envar. För att förklara lite närmare så är hon den sida av mig som är nyfiken,impulsiv och busig. Hon bryr sig inte så mycket om vad folk tycker.
När vi tog vår första" förnäma tur"runt på området fick vi också se en del av hur det går till här. Vi bestämde oss för att ta en mangojuice på hotellets strand. Vips så var personalen där och la ut handdukar åt oss och vips så fick vi ett glas vatten. Sen kom mangojuicen. På rummet sen stod korgen som jag nu har förstått är koden som klargör att man bor här. Det är en vacker strandkorg som alla kvinnor bär på,ett måste kan jag säga.
På kvällen sen bäddar man upp våra sängar,lägger en orkidé på lakanet,tömmer papperskorgar, förser oss med mer vatten (sex flaskor om dagen minst).
Nu när vi fått byta rum så har vi också blivit uppgraderade när det gäller matsalen vid frukosten. Nu äter vi med dem som har poolvilla eller "poolslott". Restaurangen hänger på kanten högt upp på berget och har en infinity pool. Chefen går runt och hälsar på mornarna och säger snälla saker till oss alla. Vi äter frukost minst en och en halv timme.
Första dagen träffade Sollan,Rat( ja, jag hann inte med riktigt där) plötsligt stod hon där och pratade med en personal som arbetade i köket. De diskuterade livligt om sticky rice och rissoppa. Vad var skillnaden? Rat berättade att soppan inte alls heter Sticky rice det är en efterrätt och det har jag också själv trott hela tiden.
Han berättar att deras soppa innehåller kött ibland och ibland fisk. Idag är det fisk. Sollan berättar att hon inte äter kött och då ordnar Rat soppa med fisk för hela veckan plus att hon får receptet.
Och sen kommer det, från henne,det man inte får säga till människor man just träffat:Heter du Rat eller är det ett smeknamn?Jag står bredvid och håller i mig och tänker: Har du ingen farstu,Sollan?Nu får du reda ut det här själv. Ingen tycker väl att nån ska heta råtta i förnamn och nu frågar du sådär. Begriper du inte att han kan bli ledsen. Som tur är så blir inte Rat ledsen han bara berättar att det är hans eget thailändska namn och så är det inte mer med det. Jag pustar ut.
Så går vi ner på stranden. Där ligger vi under parasollen strax nedanför vår altan ,det ligger handdukar på solstolen och väntar när vi kommer ner.Vid halv elva kommer personalen med vatten. Och vid halv ett får vi melon och ananas. Detta bara för att reta smaklökarna. Sen dyker mannen upp med menyn men då jag vi redan dragit oss tillbaka till altanen för att dricka te och kaffe och äta våra,från frukosten stulna bullar och bananer. Det är Sollan och Torbjörn som stjäl men det har ni väl förstått redan.
Vi har ätit på restaurang här en kväll,det var igår. Då läggs servetten i ens knä. Vi får en lampa fäst på menyn så att vi alldeles säkert kan läsa den. Efter maten får vi en kyld handduk med härlig doft så att vi kommer i balans efter alla starka kryddor.
Vi waivar"också hela tiden här. Det är ,för er som går på yoga nästan samma sak som att höja händerna och säga namaste. Vi sätter våra händer på samman sätt under näsan och säger: Sawadee ka( för herrar Sawadee kap) och så säger vi Kapp kun ka( för herrar Kapp kun Kap) . Det betyder goddag och tack. Så gör alla överallt här i Thailand men vi gör det mer än vi nånsin gjort förut här på Pimalai. Allt är så väldigt väluppfostrat.
Det är som att leva i ingenmansland, vi är inte i Thailand och inte hemma i Sverige. När vi längtar till Thailand går vi till byn, där är det svettigt och trevlig. Håller man på att storkna i värmen går man i på 7eleven och kyler ner sig eller på skönhetssalong.På kvällen kan man ta sig en Panang curry för 30:- då känner vi oss hemma.
En annan sak som skiljer detta ingenmansland från de övriga hotellen här på stranden är relationen till aporna.Man berättade för oss när vi kom,att här på Pimalai finns det många apor vi måste låsa fönster och dörrar för att de inte ska ta sig in. Aj,aj tänkte jag när jag hörde det första gången, jag som tycker så illa om apor. När vi bodde på Lanta Marine åkte aporna rutschkana på taket ner på våran balkong. Sen stod de där,på räcket och ibland på väg in i rummet . De var kaxiga och väste och det spelade ingen roll hur vi skrek och klappade händer för att skrämma dem. De gjorde inte en min av att bli rädda.Här på Pimalai har vi sett en apa, en förskrämd stackare som hukade i buskarna.Hur gör de för att förklara för aporna att de inte är välkomna här?
Vad får vi då ut av allt detta,vi som i vanliga fall älskar att bo på B&B .Jo, en praktisk insikt och erfarenhet av att vissa människor lever så här jämnt i sina liv. De tar pengar för givet. De tycker också att det är självklart att andra ska serva dem,de tackar knappt. De verkar inte gladare än oss andra som är här och storögt tittar på allt och beter oss ovant.
Vi konstaterar att frosseri aldrig gjort nån människa lycklig snarare tvärt om.Att njutning kommer ur att en gång i livet unna sig en sån här upplevelse och att ta den för vad den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar