Sen tar vi den avslutande massagen hos våra massörer. Ännu hårdare i nyporna den här gången,det är ju morgon och då är de kanske piggare i musklerna.
Sen är det bara att slå ihop resväskan och krama vår städerska, "our house keeper" som hon kallas,det låter tjusigare. Det var hon som hittade ringen i soporna.
Nu när vi varit tillsammans de här åtta dagarna så vet jag att vi träffades förra gången också. Vi vinkar och blir lite blanka på ögonen.
Jag vill alltid ha en bra kontakt med städpersonalen, det är nog för att min mamma städade under flera år när jag gick på låg och mellanstadiet. Jag var ofta med henne. På den tiden fick städerskor inte synas så hon städade på kvällstid på Hemslöjden på Storgatan 33, hos fröken Ribb. Sen var hon på Lantbrukets datacentral på Södra Allen och sista städningen hade hon på min skola, men på lågstadiet.
Vi hade roligt på Hemslöjden. Jag snokade i allt provade galna mössor och gjorde grimaser och vi skrattade så vi pep.Hon älskade hemslöjd och vi drömde om att ha så fina saker hemma. Hon fick eller köpte till extrapris,en vacker ljusstake innan hon slutade. Hon hade en usel lön men älskade stället fast fröken Ribb tvingade henne att släpa upp de tunga gångmattorna som låg i trapporna hela vägen upp på takets balkong,en gång i veckan. De var så tunga att både pappa och jag fick vara med när det skulle göras.
På lantbrukets datacentral var det annat. Där hade de ett stort rum utan fönster fyllt med datorer, varje dator var större än en garderob. Där snokade jag också och försökte utröna vad de gjorde på ett sånt kontor hela dagarna. Min mamma sa: Det finns inget äckligare än att ta reda på skit efter människor som inte jan låta bli att kissa på kanten eller bajsa så att toaletten ser hemsk ut. Utsätt dig aldrig för att behöva göra det,var hennes budskap.
När hon städade på min skola var jag sällan med,då hade jag blivit för stor och ville inte, jag tror jag skämdes lite,för det gjorde hon. Sen slutade hon med städning,tog körkort och började utbilda sig.
Det var en lång resa bort från kramen av vår städerska på Crown Lanta.
Vi beger oss till receptionen. I bilen ner pratar jag med en liten fransk pojke som bor i Singapore. Hans pappa arbetar på Nesstle hela familjen är med.
När vi kommer ner blir vi överraskade.
För flera dagar sedan blev vi bjudna på thaibuffe' av Run. Vi det tillfället lät han oss hälsa på vd från Bangkok. Vi fick återigen berätta om vår första vistelse på Crown Lanta. Efter pratstunden tar vd upp sitt guldkort och överlämnar det till Torbjörn och säger: Ni är våra VIP gäster, när ni kommer nästa gång så kontaktar ni mig direkt så ska jag överraska er, vi har mycket finare rum än 2209. Vi ler och tackar och hela personalen "blir på tårna" och undra vilka vi är som får den äran.
Så idag när vi ska ge oss av dyker han upp igen med ett paket. Det innehåller en bild på, hör och häpna,oss vid frukosten. Han har satt den i en tung träram och slagit ett brett gult sidenband runt tavlan. Vi håller på att trilla baklänges. Vad är det som händer. Han upprepar sitt budskap om VIP och frågar var vi ska, jag svarar: Ba Kantiang, jag vågar inte säger Pimalai( berättar mer om det sedan).
Den svarta bilen med guldtext, Crown Lanta, körs fram. Jag frågar vad det kostar han svarar,ingenting vi kör er. Vi hälsar till Run( han är ledig och på bröllop i sin hemstad)och tackar så vi nästan slår pannan i backen.
Vi sjunker ner i skinnsätena personalen och vd står på trappan och vinkar och "familjen Singapore" gapar och undrar vad i fridens dagar de haft för grannar under veckan.
I bilen ner stirrar vi på varandra och försöker förstå.Framme så säger vi adjö till vår chaufför. På Pimalai står personalen och tar emot med var sitt halsband gjort av orkidéer. Nu börjar en ny resa.
(sista bilden hör till nästa text)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar