Så lätt gick det inte.

Vi kom till flygplatsen vid åtta-tiden och skulle ge oss av 9.30. Det har blåst väldigt under natten och nu var vårt flyg försenat pga fortsatta vindar. Men vi tyckte inte att de var så farligt med vindarna,Norweigan lyfte och vi blev misstänksamma. Var det strejk? Vi fick aldrig veta hur det var med det.

Det som sedan hände går till vår flyghistorien tror jag.

Vi ombads att ställa oss i kö för att få våra biljetter ombokade. Vi hamnade sist i kön med två svenska kvinnor och två norska män. Vi var så där 100 stycken kanske fler. Vi disken längst fram servade 3 kvinnor. Det som sedan hände var att ännu ett plan blev inställt. Kör fylldes på med lika många till.Jag gick fram och insåg snart att varje ombokning tog ungefär en timme. Det skulle sökas flyg, hotell vouchers skulle skrivas, taxi rekvisiotioner likaså och till sist matkuponger. Herre min skapare!

Ett rykte började florera om att vi skulle bli kvar i flera dagar. Nej, det går inte tänkte jag, jag har min tid för behandling på tisdag så det är omöjligt.

Då fann jag den, en lite kö för handikappade och sjuka och där ställde jag mig. Jag stod i kö mellan tio och halv två. Våra "vänner" stod i kön till klockan fem. Vi kom alla med flyget 22.40 till Lissabon, där vi skulle sova över. Det var bara det att efter en dags väntan på flygplatsen så var planet försenat. Vi kom iväg 23.35. Väl framme i Lissabon skulle vi alla,två busslaster, ha hotell,klockan blev halv tre innan vi kom i säng. Efter fyra timmar var det dax för frukost och transport till flygplatsen. Vi kom iväg på utsatt tid och landade i Stockholm där det spöregnade och var kallt. 

Som tur var har vi L i stan och till henne reste vi i rusningstrafiken. Hon fixade pizza till oss och vi somnade snällt.

Det kommer att ta många dagar att vila upp sig efter detta äventyr.

Summa sumarum

ISå var det dax att bege sig hemöver.

Vi tog en tur ner till byn för att säga "hej då". Solen sken en stund och sen kom det en skur. Vädret ville inte riktgt bestämma sig för hur det skulle vara.Det enda som var lika hela tiden var värmen och det var ju inte fel.

Vi skulle hitta några tuppar som det inte stod Madeira på. Det lyckades vi inte med. Tuppen är ju Portugals symbol. Det sägs att en speciell tupp vi namn Barcelos en gång räddade en pilgrim från att hängas. Tuppen blev därmed en symbol för vishet.De är fina de där tupparna, roliga att ta fram till påsk. Och de finns utan Madeiradekal på det vet vi. 

Vi var till marknaden idag också.På fredag och lördag fylls hela marknaden av bönder från landsbygden. Vi fick se en härlig kommers och känna ljuvliga dofter från alla frukter och allt grönt.

Så var det då det där som inte är så roligt här. Det verkar som att alla som är över 40 år här har fastnat i nåt surt och bittert. Ungdomarna är glada och fyllda av liv men det händer nåt med dem som börjar bli äldre. Inte för att vi tror att de aldrig ler men det finns ett allvar och nåt dämpat i hela personligheten. De som arbetar i affärerna ser ut som att de tänker " bita" de eventuella kunder som kommer in. Även om vi ibland hemma kan tycka att det är jobbigt med alla dessa trevliga fraser när vi går in i en butik. Men det hör liksom till att se ut som att man vill sälja i alla fall. Men det är inte bara de som är i servicebranschen det finns där som en ton överallt.Jag tänker: Vad har diktaturen gjort med folket? För 40 år sedan blev det demokrati här men som en guide sa en gång på förra resan: Det är en ung och korruperad demokrati. Det tar tid att bygga demokratiska strukturer som håller.

I morse när jag skulle betala vår räkning här kom jag att prata om det som hände på flygplatsen. Receptionisten  beklagade och tyckte det var hemskt. Men det som sen hände var intressant. Jag ombads skriva ner händelsen i ett mail. På förmiddagen träffade jag direktören,Ricardo Rodrigues ( ja, han heter så men han är inte lik Sugerman) och han är en ytterst familjär hotelldirektör. Han berättade att de har stora problem med flygbolaget TAP här på Madeira. Så av den anledningen ville han ha den här berättelsen på pränt. För han minsann han känner fjygbolagschefen här på Madeia så nu skulle de två ge sig på chefen i Lissabon. Sagt och gjort jag skrev ner händelsen,så vi får väl se vad som händer. De kanske ursäktar sig. Jag har i alla fall fått ur mig min kritik på rätt ställe. Tripadvisor är annars nåt som de är jätterädda för här, berättade Rodrigues.

Nu är det bara några timmar kvar innan vi ska sova.Vi ska packa och sen är det middagsdax. I morgon väntar transport till flygplatsen klockan 07.50.

Lägger in en samling bilder från resan.

Sol + levada = Bingo

Solen strålar efter en natt som varit sådär. Jag har haft ont i höften och det första jag säger när jag vaknar är att: Idag ska jag vila. Vi hinner inte mer än att komma från frukosten förrän jag har ändrat mig. En liten promenad mot Monte, om vi går sakta kan väl inte skada. T vill gärna gå så vi är överens.Solen stålar och luften är fräsch och krispig.En ljuvlig morgon helt enkelt. Vi går lite längre idag, inte till Monte men in i den första byn. (Förra gången vände vi innan byn)Nån har lagt ut frukt till försäljning. Samma princip som igår, ta din frukt och lägg slanten i en burk. Väldigt trevligt.

Nu när jag går här för andra gången märker jag vad brant det är på sina ställen. Vi träffar mannen från det svenska paret som vi mötte igår och han berättar att frun inte vill gå åt det här hållet. Hon tycker att det är alldeles för många stup och att det är alldeles för halt. Och halt är det verkligen också. Gejjigt och halt. Många har vandringskängor, inte alla och inte vi. Vi har gympaskor som blir allt lerigare för var promenad vi tar. 

Men vad gör väl det,det är inga powerpromenader vi tar utan de är meditativa. Stilla och eftertänksamma.Tänk att T tar sig fram en hel timme stilla och meditativt! Nästan personligt rekord vill jag säga. Och vid ett tillfälle vänder han sig om och säger: jag vet inte om jag vill känna hur skönt det är att gå så sakta för då kanske det blir en vana. Men visst är det väl så att vi behöver olika, ibland meditativt ibland med hög puls ibland mitt emellan. Jag som bara kan gå så här lugnt just nu njuter av att kunna gå bara.

Väl hemma vid hotellet igen äter vi lunch på vår balkong. På eftermiddagen strålar solen från en klarblå himmel och vi solar oss och läser. Skönt!

Ännu en förmiddag på levadan

Vaknar upp till klart väder och en regnbåge.😊

Efter frukost gör vi oss redo för en promenad mot Camacha. Vi går utan några större förhoppningar eftersom vi fick vända ganska snart efter avfärd igår. Men se idag är det bättre. Vi möter många vandrare. Solen tittar fram och det är riktigt skönt trots att vi pälsat på oss rejält. Vi ser några foreller som simmar i levadavan. T rensar levadavan när det blivit stopp med grenar och blad. Vi kommer till en reningsanläggning där vattnet ska ledas vidare. 

Jag skrev i förrgår att levadorna byggdes på 1800-talet men de första byggdes redan på 1500-talet under sockerrörsodlingarnas era. Men de har med tiden utvecklats allt mer. 

För sådär en 25 år sedan upptäckte turisterna levadorna. Och började vandra längs dessa stigar som egentligen är avsedda för bönderna.Sen den tiden har levadavandringarna vuxit och blivit en stor turistattraktion på Madeira. Levada kommer från ordet levar som betyder att bära fram. Det låter fint tycker jag.

Nåväl. Vi träffar ett svensk par som berättar att Hortensia Tea house inte ligger lång från den plats där vi möts. Så vi tar sikte på det. Det blir också  lagomt för mig som börjar blir stel i mitt onda ben.

Väl framme är vi de första gästerna för dagen.Vi dricker te och kaffe och delar på deras egen specialitet, äppelpaj med grädde. Så mycket och så gott. Solen skiner och vi beundrar växtligheten i den fina trädgården. 

När vi lämnar caféet ser vi mörka moln tona upp sig i fjärran. Dags att lägga "det långa benet före det korta".Vi går mot en plats efter vägen där någon säljer blomsterlökar,med betalning i en burk,så där förtroendeingivande som det bara kan vara på landet.Där finns också ett litet tak där vi tar skydd för regnet. Det kommer en rejäl skur och under taket får vi sällskap av ett engelskt par som är på väg åt det håll vi kommer ifrån. Jag berättar om Hortensia Tea house och att det kan vara en bra plats att vila på. Men då ruskar mannen på huvudet och säger: Min fru låter oss inte fika. Ja, så kan de vara konstaterar vi, den ene gör som den andre säger😊.Vi skrattar tillsammans. När de hör att vi är från Sverige berättarde att de haft SAAB i över trettio år och att de sålt den sista nu. De gillar inte att General Motors gått in som ägare. Nu har de en Polo men de är inte alls samma sak säger de, de saknar sin SAAB. Regnet lugnar sig och vi tar farväl.

Hemma igen så blir det träning. T springer på bandet och jag gör min bålträning och lite yoga. Idag provar jag balans. Och en liten, liten stund kan jag stå på mitt onda ben och lyfta det andra i Trädet.

Jippi! 

Ikväll har vi en vacker sol  vår altan. Vi sitter ute och njuter.  Konstaterar att,klockan fem hemma är det ganska mörkt. Gruvar oss lite för hemfärd.